Borde nog varit titeln på Svenskt näringslivs rapport med det utskällda förslaget att studenter i humaniora borde få minskat studiebidrag eftersom de ändå inte får några vettiga jobb. Men det heter den ju inte. Den heter ”Konsten att strula till ett liv”. Vad i hela fridens namn betyder en sådan rubrik? Av ren nyfikenhet var jag tvungen att läsa den när jag kom tillbaka till Umeå. Den gör en lite trött. Eller rättare sagt: rapporten i sig gör en inte så trött, men de tankemönster den är en del utav. Ibland känns det som om vi lever i den mest kulturfientliga och kunskapsfientliga av världar. Det är sorgligt att värde ständigt mäts i pengar och lönsamhet. Särskilt när det kommer till kunskap. Kunskap sitter i en människas kropp, hennes hjärta, hennes huvud. Kunskap kan vara en människas lust och drivkraft, hennes levebröd eller hennes gissel. Man kan naturligtvis räkna på vad vissa människors särskilda kunskaper ger för fördelar rent samhällsekonomiskt. Men kan man räkna på vad kunskaper får för värde i en människas liv? Kan man beräkna kunskapens följder? Är kunskap som inte går att räkna i pengar detsamma som att strula till sitt liv?

För min del tycker jag att rapportens författare Stefan Fölster, Johan Kreicbergs och Malin Sahlén ska lyssna på Torgny Lindgrens sommarprogram från den 25 juni. Särskilt stycket där han berättar om att spela på såg och om människans begär till musik. För visst är det ett begär så som vi lyssnar, spelar och håller på? Visst är det väl ett begär som kan driva människor att offra nästan allting – inklusive ekonomisk trygghet – för att få göra det de älskar mest. Man kan kalla det för att strula till sitt liv. Jag kallar det tvärtom för att vara mycket förnuftig. Det är förnuftigt att välja det man tycker om att göra. Det är förnuftigt att ta sig själv på stort allvar. Det är nästan bottenlöst förnuftigt att inte göra sig själv olycklig.

Det är därför det blir så absurt när ett samhälle och människors utbildningsmönster reduceras till att enbart handla om ekonomiska aspekter. Det är förvisso Svenskt näringslivs rätt att göra så. Det är deras uppgift. Men låt oss göra ett experiment på vad som skulle hända om ett sådant perspektiv tillätts vara allenarådande. Då skulle man tvingas rensa ut alla ekonomiskt olönsamma verksamheter på stört. Bort med böcker och film, bort med musik och konst. Bränn biblioteken! Frakta bort statyerna ur parkerna! Förbjud innehavet av skadliga musikinstrument i hemmen som förleder de ungas sinnen till onyttigheter! Avskeda filosoferna från universiteten – ingen behöver ändå tänka! Låt historikerna omskola sig till flitiga, lönsamma små civilingenjörer – det förflutna har ju redan ägt rum! Här kanske någon försiktigt invänder att hon eller han har hittat livets mening i sådant som konst, poesi eller musik, men sådant kan det alltigenom moderna lönsamma samhället inte ta hänsyn till. Om livets mening inte är pensionsgrundande så är det oväsentligt och därmed basta!

Kära bloggläsare! Här kommer några tips på sant samhällsnyttiga svenskar:

Carl Jonas Love Almqvist – Det går an. En brandfackla i sin tid och en skarpt formulerad påminnelse för vår egen. Att läsa Johan Svedjedals magnifika biografi i tre band över honom gör honom bara ännu bättre!

Selma Lagerlöf  – En herrgårdssägen. Förlusten av ett livskapital kan göra en människa galen. Men musik kan göra honom frisk igen.

Ingmar Bergman – Laterna Magica . Bättre bok om kreativitetens villkor har nog aldrig skrivits på svenska.

Kerstin Ekman – Herrarna i skogen. Den gamla balladen om Herr Olov och älvorna blir aldrig mer sig lik efter denna bok. Det blir inte skogen heller.