Hets

Det har inte förekommit någon bokrecension här på länge, jag vet det. Trots att jag läser mer nu än någonsin eftersom jag inte längre slösar bort alla mina morgnar på DN utan på böcker. Tyvärr har jag ingen recension nu heller. Bara en hyllning. Jag läser Hets av Sven-Eric Liedman om den pågående debatten om skolan. Det är debatt som verkligen påverkat mig och som jag grubblat över hundra gånger och tänkt skriva om lika många gånger men som jag aldrig lyckas hitta ord till. Men Sven-Eric Liedman! Åh, vilken befriande man! Så klokt och så nyanserat. Så klart och redigt. Och så kunnigt sedan, till skillnad från många andra tongivande röster i denna debatt, utbildningsministern och Maciej Zaremba i synnerhet. Här är någon som åtminstone behärskar konsten att skilja på äpplen och päron, har reda på saker och tings ursprung och kan göra underbyggda och vettiga analyser. Liedman formulerar det jag diffust länge gått och tänkt: denna minutiösa kvalitetsmätning där allt ska granskas, mätas, vägas och kontrolleras! Detta sönderdelande i (med Liedmans ord) pseudokvantiteter. Denna själlösa, småttiga kunskapssyn som nästlat sig in hos alla och envar där det är nog att kunna namnet på Europas huvudstäder och sätta ut punkt och stor bokstav, behärska en andragradsekvation och förvärva en marknadsanpassad social smidighet. Varifrån kom den? Och varifrån kom den allenarådande övertygelsen att svenska elever varken kan läsa, skriva eller räkna tillfredsställande nog för att klara sig här i livet? Alla tycks vara överens om att svenska ungdomar blivit sämre – på i stort sett allting – sedan förut. Jag skulle gärna vilja veta vad den där diffusa jämförelsepunkten ”förut” egentligen är för något. 90-talet? 80-talet? 20-talet? Jag skulle vilja att någon en enda gång visade ett vettigt jämförelsematerial istället för denna eviga anekdotiska evidens som tycks vara den enda ”vetenskapliga” metod som går att applicera på skolvärlden nuförtiden. Hur mycket sämre har svenska elever blivit på vad och i jämförelse med vad!?

En annan ständigt återkommande företeelse i debatten är ordning och reda. Jag tvivlar inte på att det finns skolor där det vore högst önskvärt med mer ordning och reda. Men är de tillräckligt många för att motivera detta hysteriska galande om ordning? Kan någon presentera en vettig undersökning över om det verkligen är kaos i majoriteten av alla svenska skolor nuförtiden och om alla elever tar droger, bär vapen och slår ned varandra i kön till matsalen? Elever har varit oregerliga och oläraktiga i skolbänken sedan Mesopotamiens tid  – och det var för fyratusen år sedan – så det vore bra att veta om det finns något alarmerande annorlunda i oordningen nuförtiden som gör att det måste till krafttag. Eller är det bara så, hemska tanke,  att somliga som ännu förknippar pekpinne och linjal med bestraffningsredskap och inte pedagogiska hjälpmedel oroar sig för att det blivit lite slappt i klassrummen och att somliga andra passar på att profitera politiskt på den oron?

Själv funderar jag på om det allmänna uppropet för ordning och reda i klassrummet är ett uttryck för känslan av att leva i ett diffust, föränderligt samhälle snarare än på särskilda problem i skolan. Uppropet är snarare en förvirrad önskan om ordning och reda i världen eller möjligen en högst befogad önskan om en någorlunda trygg, förutsägbar tillvaro. Typ att man får behålla jobbet, kan bo kvar i huset och ge ungarna en hygglig framtid. Men oron för den egna tillvaron eller samhällets utveckling är något svårgripbart och slipprigt medan skolan är något konkret och begripligt. Ungefär som invandrare kan förvandlas till ett begripligt, hanterligt hot och fungera som en katalysator för allsköns oro och osäkerhet. Nå, vi är i så fall inte särskilt originella med detta. I alla tider har människor tycks sig leva i de oroligaste, olyckligaste av världar och i alla tider har man satt sin tro till ett slags framtida uppordnande av sakernas ovettiga tillstånd. Ibland har tilltron varit mänskliga förmågor, som förnuft och rationalitet, ibland till Gud, till en särskild person eller till det något diffusa ”Utvecklingen”. Idag är det kanske Marknaden även om den inte saknar kritiker. Och för skolans del Jan Björklund. Det vill säga om nu skolan (och världen) är så oordnad som den ger sken av att vara.

Det finns dessutom en problematisk, men aldrig nämnd, konflikt mellan kravet på ordning och reda (och snälla, fogliga elever) å ena sidan och kravet på kritiska, ifrågasättande och kreativa samhällsmedborgare å andra sidan.  Viss ordning måste naturligtvis råda för att själva skolsituationen ens ska vara möjlig. Somliga elever far direkt illa av stökiga klassrum. Men absolut ordning är inte heller möjlig. Inte om det ska finnas utrymme att ifrågasätta och tänka fritt. Så vad är det vi vill ha? Lydiga elever eller självständiga elever? Att vi i omkring 70 års tid nu strävat efter det sistnämnda har haft sina skäl – det kan vara bra att komma ihåg. Det har nämligen ansetts att den speciella auktoritära uppfostran som var förhärskande i Tyskland under de första decennierna av 1900-talet, där lydnad och pliktkänsla var centrala element delvis möjliggjorde den nazistiska diktaturen. Att fostra barn till att vara olydiga, ifrågasättande och kritiska skulle, tänkte man sig åtminstone, fungera som ett slags vaccin mot att historien någonsin upprepade sig. Vad händer i så fall, kan man undra, när utbildningspolitiken helt lättvindigt låter sig bli ett rö för arbetsmarknadens krav på lättrörlig, anpassningsbar och foglig arbetskraft? Och hur kan en sådan utbildningspolitik till på köpet göra anspråk på att vara liberal? Vari finns den individuella valfriheten för en människa som ständigt ska anpassas och omstöpas efter arbetsmarknadens nycker och krav? Vari finns den individuella valfriheten om man efter en enda kritisk synpunkt på sin arbetsplats kan avskedas med motiveringen: inte socialt kompetent eller samarbetsvillig nog? Vari finns valfriheten om kunskap är samma sak som alla rätt på provet, och inte något som utgör en del av ens själsliga ryggrad? Man kan ju undra. Men den som i dessa dagar törs hävda att kunskap är till för människor och inte för marknaden, avfärdas som flumpedagog. Marknaden vet ju naturligtvis bäst vad vi människor behöver.

För övrigt så hoppas jag att nästa person som säger: ”men när jag gick i skolan…” som ett led i sin argumentation om skolan drabbas av svår maginfluensa på fläcken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s