I veckan blev den gamla uppställda stridsvagnen utanför I 20 i Umeå plötsligt rosa. Det var det antimilitaristiska nätverket Ofog som ville göra oss uppmärksamma på de allestädes närvarande militära symbolerna och den ökade militarismen i samhället. Det passar ju så bra, för jag ska till Historikermötet i Göteborg om ett par veckor och diskutera just detta med mina militärhistoriska kollegor: civilt och militärt, militärt och civilt. När slutar det ena och börjar det andra? I mitt 1600-tal är det oerhört knepigt att dra en gräns. De båda flyter ihop på alla möjliga sätt. Det är inte bara samhället som är militariserat – i krigen skapas också ett civilt vardagsliv. Flottan tycks stundtals syssla betydligt mer med att skeppa ekvirke, lösa skuldtvister, bestraffa hustrumisshandlare och brygga öl än att föra krig. Och när folk frågar mig vad som hände med amiralitetsrättens verksamhet under Stora nordiska kriget – blev fler dömda till döden, rymde fler, blev det mer våld? – brukar jag numera lite raljerande svara: tja, folk började somna på sina poster. Det är förstås inte sant. Sovit på sin post gjorde man säkert förut också, men nu blev befälen plötsligt nitiska med att anmäla sådana brott. Men det är faktiskt slående hur långt bort kriget verkar i amiralitetsrättens protokoll, även när det pågår.

Den där sammanblandningen gäller även idag.  Som barn lär vi oss att hata kriget och hylla freden. Vi lär oss att kriget är ett barbariskt tillstånd när det civila samhällets fernissa har rämnat. Vi lär oss att det civila och det militära är varandras absoluta motsatser.  Jag skulle vilja hävda att den bilden är en lögn. Att det militära och det civila löper in och ut i varandra som hårt sammantvinnade trådar. Att vårt svenska samhälle är ett litet hus av civil fred med kriget som en byggnadställning. Med detta vill jag inte säga att kriget är önskvärt eller ens nödvändigt. Bara att det är djupt inbäddat i vår civilisation. I vårt ekonomiska liv, i vårt politiska liv och i vårt kulturella liv. Och det är med viss bestörtning som jag sett det militäras närvaro bli allt mer påtagligt sedan 11 september. Inte minst i språket där det åter är möjligt att på fullt allvar tala om goda och rättfärdiga krig. Som det var på 1600-talet.

De militära symbolernas närvaro i det offentliga rummet blir därför en slags brännpunkt. De är inte alls självklara. I ett land som så länge förskonats från krig på egen mark som Sverige är militära symboler på något något vis avvikande och främmande. Jag är därför säker på att många människor blev lite hemligt förtjusta över att se en den gamla skruttiga stridsvagnen rosa. På VK skräder man dock inte orden.Man skriver:

”Stridsvagnen utanför regementet i Umeå som utsattes för skadegörelse natten mot onsdag genom klotter har nu återställts. […] Det var det antimilitäristiska nätverket Ofog som vandaliserade stridsvagnen utanför I 20-området på Umestan. På så sätt ville de protestera mot militär verksamhet och militära symboler i samhället.”(Mina kursiveringar)

Jag håller inte med VK. Klotter och vandalism är för mig meningslös skadegörelse och att måla en stridsvagn rosa är inte meningslös skadegörelse utan ett politiskt debattinlägg. Sedan kan man förstås tycka vad man vill om själva metoden. Jag tycker den var lyckad för ändamålet. Relationen mellan det civila och det militära borde sannerligen diskuteras mycket mer, för det är en relation som i våra dagar är djupt problematisk.

Försvarets nya modefärg?