Utopia igen eller eftertankens kranka blekhet

Det förra inlägget om shoppinggallerian Utopia – alias Kungspassagen – blev till min oerhörda förvåning mitt mest lästa blogginlägg någonsin. Om jag hade anat det hade jag kanske varit bättre förberedd och sett till att ha tid till att svara på kommentarer, skriva utvecklande klokheter och energiskt delta i den kokande och indignerade debatten. Men ärligt talat tänkte jag nog mest som en del andra att en shoppinggalleria är ett obetydligt och ganska ointressant ämne. Något man kan skriva ett blogginlägg om och sedan glömma bort, för bloggen är ju sådan till sin natur: tillfällig, snabb och obeständig. Nu var jag lika överrumplad av dunkarna i ryggen och de glada tillropen som av synpunkterna och kritiken. Jag drar slutsatsen att ämnet trots allt rörde vid något som mitt i sin förmenta obetydlighet brände och bultade. VK:s Sara Meidell har skrivit klokt om vad det möjligen kan vara här:

Sedan sist har jag noterat att den citerade texten försvunnit från Utopias hemsida. Enligt vissa källor har jag också hört att den täckts över inne i själva gallerian och är det sant är det en ganska bra story. Jag har också varit snabbt inne i gallerian som, onödigt att påpeka kanske, hade föga av utopi över sig utan liknande dussintals andra gallerior jag haft nöjet att besöka genom åren.  Sagotemat blev därigenom på inget sätt mer begripligt.

Till sist är det kanske på sin plats med två förtydliganden.  Signaturen Ulf tycker att jag borde förstå att allt inte nödvändigtvis behöver stämma eller vara sant i sagans värld. Jag håller med, det behöver det verkligen inte. Det som retade mig med Utopias nu borttagna text var inte att den var osann eller påhittad. Jag medger att jag raljerade över beskrivningarna i texten som om det störde mig att de inte var verklighetsförankrade, men det gjorde jag nog mest för att jag inte kunde låta bli. Öppet mål, som det heter. Nej, det som retar mig är detta: för mig står sagor, drömmar och fantasi helt utanför marknaden. För mig är dessa tre unika storheter som alla människor redan äger, oavsett om man har pengar eller inte och oavsett om man besöker gallerior eller inte. Att köpa och sälja saker som trosor, ett snabbmatsmål, ett hårspänne eller en teburk har för mig mycket lite med vare sig sagor, fantasi och drömmar att göra. Sagan, drömmen och fantasin kostar nämligen ingenting. De är gratis och de är fria och är på så sätt raka motsatsen till allt vad en shoppinggalleria kan tänkas stå för.

Det betyder förstås inte (och här kommer förtydligande nummer två) att jag föraktar människor som shoppar. Det är ju knappast deras fel att Baltic anlitade en sådan usel reklamfirma för att marknadsföra sin nygamla galleria.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s