Kategoriarkiv: Ur arkivet

På gränsen

Publicerat av under Personligt, Skrivande, Ur arkivet

Den här veckan blev det mycket på jobbet. Men det var kanske värt det. För när jag räknat samman alla konflikter från åren 1676, 1685 och 1692 och sorterat dem i ett fint exceldokument stod det klart att jag haft rätt hela tiden. De människor som befinner sig på gränsen hamnar oftare i konflikter än andra. Alltså löjtnanter (som är lägsta officersgraden) trasslar in sig i dispyter mycket oftare än till exempel kaptener, vilket tyder på att den som just blivit befodrad till officer har svårt att hävda sin auktoritet och status. Samma sak gäller för de lägsta underofficersgraderna konstapel och konstapelsmått (arklimästare).  Knappast världsomvälvande kan man tycka och det är det inte heller. Men det underlättar sannerligen min argumentation en sisodär tiotusen gånger. Jag var nöjd när jag gick hem i fredags.

Idag har jag ägnat mig åt båtteori inför förarintyget. Jag gillar allt som har med sjökortet och navigation att göra. Det är något med kartor. Att det finns en ritning över något så ogenomträngligt som havet, med djupangivelser, grundutmärkningar och strandlinjer är nästan obegripligt. Tyvärr ger vattnen här utanför inte så mycket att öva på. Jo, grund förstås. Det finns det gott om.

Jag har också skrivit en stund vid köksbordet. Alltså skrivit på riktigt. Man måste rensa sig från all urvattnad akademisk prosa. Någon sa i förra veckan att akademiska texter får en att skriva som en kratta. Det känns som om det är sant. Ibland blir jag alldeles förfärad när jag läser mina akademiska texter. Är det där verkligen jag som uttrycker mig på det sättet? Är det språket verkligen mitt? Då kan det kännas som om det akademiska språket är en ful liten övergödd insjö, syrefattig, trång och full av döda fiskar. Det riktiga språket däremot är som havet, väldigt och vilt.  Oändligt rikt. Jag brukade vara ute och segla på det havet ganska ofta förr. Men nu står jag mest vid strandkanten och plaskar lite med fötterna i vågskummet. Precis på gränsen. Jag vill verkligen ändra på det.

Arkivnytt

Publicerat av under Historia i allmänhet, Ur arkivet

Senast var det Ernst Brunner. Som menade att historiker inte använder sig av riktigt källmaterial tillräckligt ofta, utan stöder sig på sekundärlitteratur. Jag vet inte när Ernst Brunner senast träffade en historiker. Men det var i alla fall inte mig eller mina kollegor. Åh, jag älskar mitt källmaterial! Jag älskar att åka till Krigsarkivet och beställa upp mina tjocka, tjocka volymer. Jag älskar att sitta och bläddra i dem; trehundra år gammalt papper, trehundra år gammalt bläck. Och jag älskar hur det långa avståndet mellan mig och den tid jag forskar om plötsligt krymper ihop till ett intet. Det enda som skiljer mig från dem är en tunn vit arkivhandske i bomull.

Om man frågar en historiker var de tycker är roligast med sitt jobb skulle nog de allra flesta svara mötet med källorna. Och alla de glimrande små överraskningar man kan finna där. För det man helst av allt vill hitta är ju inte sånt som bekräftar ens tankar om hur saker och ting var, utan sånt som utmanar dem. Som vänder upp och ned på ens fördomar. Eller som bara är helt oväntat.

I veckan hittade jag till exempel en kärleksdikt på rim bland amiralitetsrättens alla dokument och domar. Den är skriven av barberargesällen Håkan Ekman till skeppardotter Anna Catarina Flygare 1704. Han är kanske ingen flink poet, men den går i alla fall såhär (med min modernisering):

Som jag förnimma måst, att många tvivel bär,
om jag rätt älskar dig, om jag dig håller kär
om jag av hjärtat dig rätt hjärtligen har menat
om kärleks rätta bund tillsammans förenat
att jag kan ombetrott att vara hos min vän
och morkär reser bort och kommer hit igen
så tror jag ingen än lär falskhet hava funnit
att den till någon tid ur mitt hjärta har runnit.
Jag lever i detta med den tillförsikt och hopp,
att jag dig trogen blir med ande, själ och kropp,
allenast lämpa så, att med mål allt göres
att ej för stort omtal på holmen om oss föres
De hästar morkär vill att henne skulle betjäna,
dem kan jag nu I hast få ingalunda låna
för ty de äro sjuka man dem ej bruka kan
Jag eljest alltid är i enskilt som i an
Hennes välvilliga tjänare Håkan Ekman

Sjömanspoesi anno 1689

Publicerat av under Flottan under stormaktstiden, Ur arkivet

Vinden är nu rum och god

seglen stå båd full och trinda,

sätt till bramsel och vår blinda;

Styrman, akt på ror och lod!

Jämka seglen så att vi

i vår rang och ordning bli

 

Så kunde sjölivet vara, när amiral Werner von Rosenfeldt fick beskriva det. Hurtigt och lätt – och i fullkomlig ordning. Amiralen seglar först, sedan alla andra efter rang. Ombord var alla raska och flitiga matroser som visste att hantera block och jungfrur, stroppar och trossar, rår och stänger, fall och skot. I verkligheten var det tidvis rätt bråkigt, rörigt och stökigt på däck. Det var fullt av folk, djur,  trummor och pipor, smällande kanoner och officerare som ropade sina befallningar och grälade på dem som inte lydde. Antagligen skulle vi, om vi gjorde ett studiebesök, förbluffas över att skeppet överhuvudtaget seglade. Frågan är om 1600-talets människor och vi ens talar om samma sak när vi talar om ordning? Där vi ser kaos, såg de kanske bara en fullt fungerande, aktiv verksamhet där oredan i själva verket var hårt styrd genom tusen regler för lydnad och lojalitet, skyldigheter och förpliktelser,maktutövning och hierakiskt ordnade relationer.  För oss osynliga tecken som försvann i röran men för dem en kompass klar och tydlig som Polstjärnan.