Senast var det Ernst Brunner. Som menade att historiker inte använder sig av riktigt källmaterial tillräckligt ofta, utan stöder sig på sekundärlitteratur. Jag vet inte när Ernst Brunner senast träffade en historiker. Men det var i alla fall inte mig eller mina kollegor. Åh, jag älskar mitt källmaterial! Jag älskar att åka till Krigsarkivet och beställa upp mina tjocka, tjocka volymer. Jag älskar att sitta och bläddra i dem; trehundra år gammalt papper, trehundra år gammalt bläck. Och jag älskar hur det långa avståndet mellan mig och den tid jag forskar om plötsligt krymper ihop till ett intet. Det enda som skiljer mig från dem är en tunn vit arkivhandske i bomull.

Om man frågar en historiker var de tycker är roligast med sitt jobb skulle nog de allra flesta svara mötet med källorna. Och alla de glimrande små överraskningar man kan finna där. För det man helst av allt vill hitta är ju inte sånt som bekräftar ens tankar om hur saker och ting var, utan sånt som utmanar dem. Som vänder upp och ned på ens fördomar. Eller som bara är helt oväntat.

I veckan hittade jag till exempel en kärleksdikt på rim bland amiralitetsrättens alla dokument och domar. Den är skriven av barberargesällen Håkan Ekman till skeppardotter Anna Catarina Flygare 1704. Han är kanske ingen flink poet, men den går i alla fall såhär (med min modernisering):

Som jag förnimma måst, att många tvivel bär,
om jag rätt älskar dig, om jag dig håller kär
om jag av hjärtat dig rätt hjärtligen har menat
om kärleks rätta bund tillsammans förenat
att jag kan ombetrott att vara hos min vän
och morkär reser bort och kommer hit igen
så tror jag ingen än lär falskhet hava funnit
att den till någon tid ur mitt hjärta har runnit.
Jag lever i detta med den tillförsikt och hopp,
att jag dig trogen blir med ande, själ och kropp,
allenast lämpa så, att med mål allt göres
att ej för stort omtal på holmen om oss föres
De hästar morkär vill att henne skulle betjäna,
dem kan jag nu I hast få ingalunda låna
för ty de äro sjuka man dem ej bruka kan
Jag eljest alltid är i enskilt som i an
Hennes välvilliga tjänare Håkan Ekman