Verkligheten hinner ikapp

Det här var veckan då jag hade tänkt avsluta det empiriska förarbetet till det som ska bli min engelska artikel. Jo, pyttsan! Fram till nu har jag levt i en lycklig föreställning att jag ligger lite steget före hela tiden. Jag skickade till exempel in min anmälan till en marinhistorisk konferens TRE VECKOR innan ansökningstiden gick ut. Jag brukar annars göra sådant sista dagen. Men nu har verkligheten hunnit i kapp. Och jag är så less, så less på mina mönsterrullor. Varför har ingen gjort det här tidigare? Brukar inte forskare i militärhistoria ha en slags förkärlek för sådant som att sitta och räkna folk i rullor, ställa upp tabeller och presentera sina resultat i oändligt deskriptiva texter? Nu sitter jag och gör det istället och jag som varken tycker att det är roligt att räkna, göra tabeller eller skriva deskriptivt. Det enda nöjet hittills har varit att kunna muttra sådant som: social mobilitet i flottan? Bah!  Det var ju för tusan djävlar nästan omöjligt att avancera någonstans om man började som vanlig båtsman. Folk som börjat som skeppsgossar och slutat som amiraler tycks i regel ha kommit från välbärgade borgarfamiljer och styrker mer den brittiska marinhistorikern Nicholas Rodgers tes om att flottan var en karriärväg för medelklassen än svenska drömmar om den fattiga bondpojkens klättrande mot gyllene höjder. Nå, om jag någon gång blir färdig kommer jag att äntligen ha en god uppfattning om den svenska officerskåren. Hur karriärvägarna gick, hur länge folk egentligen tjänstgjorde i genomsnitt och vad man kunde förvänta sig av framtiden om man till exempel lät sig värvas som styrman på något av kungens örlogsskepp. Kanske får man också en liten glimt av vilka människor som egentligen var befäl i den svenska flottan och det kommer förstås vara nödvändigt att förstå om jag med någon slags trovärdighet så småningom kunna ge mig i kast med min avhandlings tredje del: identitet och kollektiv.

Mönsterrullorna påminner mig hursomhelst om varför jag tycker att det börjar bli tråkigare och tråkigare ju närmre 1700-talet man kommer. Det är för att alla adlas. Och för att strukturerna i flottan liksom har börjat sätta sig. Det är roligare när allt är förvirrat och när flottans slitvargar ännu inte har belönats för sitt slit och deras söner inte äntrat flottans värld på en räkmacka och innan alla har gift sig med döttrarna till majorer och amiraler.

Om jag inte höll på och föra in uppgifter från rullorna i prydliga uppställningar och tabeller hela dagarna skulle jag ha suttit och läst Margarette Lincolns ”Naval wives and mistresses” (2011) om det något roligare ämnet flottan och kvinnorna.

 

 

 

Fick man klaga 2

Minns ni skeppet Lilla Solen i Västervik och klagobrevet skrivna av skeppets okända besättningsmän? Minns ni kaptenen som beskylldes för att inte ha brytt sig om sitt folk ordentligt? Redan innan den klagoskriften nådde amiralitetet hade en viss annan person hela sommaren flitigt skrivit brev till amiralitetet. Nämligen kaptenen själv, Johan Bouman.

Den 29 juni 1676

Eders höggrevliga excellens och det Kungliga amiralitetskollegiet i största ödmjukhet att tillkännagiva, huru såsom oss här på Kompani Solen tryter fiktualie [underhåll] saker, så att folket begynner hopetals att sjukna. De hava icke på 10 dagars tid bekommit en kanna dricka och här på denna orten finnes mycket slätt [dåligt, skralt] och elakt vatten. Jag haver trenne brev därom till det Kungliga amiralitetet skrivit, men inte bekommit något svar.”

En vecka senare skriver han nästa brev. Någon lösning på proviantbekymren har inte infunnit sig och kaptenen fruktar att om ”vi icke med det snaraste bliva hjälpa måste vi av hunger förgås.” Borgarna i Västervik har vägrat inkvartera hans besättning så att han  ”fruktar här efter ej kunna hålla folket i lydnad, utan de går vart de vilja.”

En månad senare har amiralitetet fortfarande inte behagat höra av sig och det är en desperat kapten vid pennan: ”Mitt underhavande folk begynner ock tämligen att sjukna och dö, så att sedan den senast överlevererade rullan är 4 döda bliven och 30 sjuka”.  För att få ut proviant från borgarna måste han”tigga dem därom” och inga order har han fått från amiralitetet så att han vet om han ”gör väl eller illa uti detta mål.”

Johan Bouman tycks vara lämnad i ett slags limbo med ansvaret att själv lösa sin besättnings proviantbrist, förhandla med Västerviks borgmästare och råd och tigga om att båtsmännen ska kunna inkvarteras i staden. Han hade dessutom ansvaret för aktiviteten som pågick på Västerviks skeppsvarv. Skeppsbyggaren var en ”driftig karl” skriver han och ”fick vi order, han att bygga och jag att hugga och skaffa virket som här på denna orten nog finnes, så hade folket något att göra.”

Johan Boumans brev illustrerar bara vilket ansvar som vilade på varje sjöofficer och att flottan, sin hierarkiska struktur till trots, ytterst tvingades att lita till den enskildas initiativförmåga och kompetens. En sjöofficer anno 1676 skulle både kunna navigera och segla sitt fartyg, leda dess besättning, sörja för deras proviant, sjukvård och själavård, lösa deras konflikter, döma och bestraffa i lindrigare brottmål, själva  göra affärer med handelsmän och borgare för flottans räkning, gå in med pengar ur egen ficka när sådana fattades eller förhandla fram krediter, föra ständiga diskussioner med representanter från omgivande lokalsamhälle om inkvarteringar, försörjning och arbetskraft, fixa virke till skeppsvarven och – inte så sällan – själv inspektera det. Mitt i allt detta skulle han givetvis också leva ett dygdigt och ståndsmässigt liv, gifta sig med rätt person, uppfostra sina ungar, hålla sig väl med svärfadern och hans kontaktnät, driva jordbruk på gården han fått istället för lön, inte glömma bort sin ogifta systers hemgift han fått ansvaret för eller sina löjtnanters obetalda löner. Den lycklige kunde åtminstone någon gång under karriären bli inblandad i en lite ärofylld episod, men för de flesta innebar sjökaptenslivet mest vardagliga plikter och slit. Klander från alla var att vänta om han misslyckades. Inte ens att skriva ständiga brev till amiralitetet om sin besättnings usla tillstånd var någon garanti för att inte själv få klä skott för den. Vår kapten, skriver besättningsmännen från Lilla Solen, ”leva i vällust dag och natt, lämnar oss i elände”.

Otack är världens lön, eller hur var det?

 

Fick man klaga?


Det finns en slags allmän föreställning om att man i flottan aldrig fick klaga. Usel mat, hårt arbete, hugg och slag – allt skulle man tåla under vördnadsfull lydnad. Men riktigt så var det inte. Man fick inte gnälla öppet och sprida missnöje bland manskapet eller vägra lyda order. Men klaga sin nöd inför sin officer fick man alltid göra – och gjorde . Bland inkomna handlingar till amiralitetet år 1676 hittade jag ovanstående brev. Det är ett klagobrev där brevskrivaren beklagar sig över allsköns missförhållanden. Kaptenen är inkompetent, kosten är bristfällig och dålig och krutet stjäls bort. Den dåliga hushållningen, hotar brevskrivaren, är just en sådan som nedkallar straff över land och rike. Det är ett sagolikt klagobrev, i synnerhet eftersom det antagligen är skriven av någon med enklare ursprung. Med modern stavning och interpunktion blir det såhär:

Gud bättre att nu allestädes illa tillstår, [i] synnerhet måtte vi på Lilla Solen smaka nöd och hunger, fast vi av vår nådige överhet är med allt gott väl försörjda till sjöss gångne, så ha vi intet uträttat, och är vår kommendant icke mera tjänlig till det ena ämbetet än det andra, och intet lärd att regera så mycket folk och ut tocke skepp. Vi svälter snart alla till döds, dels är av hunger försmäktade, döde och drages med döden, så att om icke snart vår nådige överhet ställer bot på sådant måste största delen av vanrykt och obetänkt hushållning förgått. Till allt sådant är orsaken kaptenen, som bäst är tjänlig [hål i pappret] kvinnfolk, som är hans dagliga syssla, leva i vällust dag och natt, lämnar oss i elände oss [hål i pappret] hugg vankar ock när vi icke är så snart till reds att träla för dem som han plägar sig hos, och kanske en stor skada tör följa om icke han fodras till räkenskap för sitt ovett och ogudaktighet. Vi sucka till vår nådige överhet att komma hädan och han till förhör nu snart, [medan] något än är i behåll. Krutet stjäls bort och han har litet bekymmer därom. [Han] lever i överflödighet och är litet på skeppet dag och natt. Vi stackars sjuka få ingen rik mat och dricka, stundom litet och stundom intet. Sådana hushållare förorsaka straff över land och rike. Detta skrives i stor enfaldighet och kan gömmas till dess han kommer upp [till Stockholm]. Vi har bett honom för guds skull han skulle dra hädan men det tyckes han har bättre sällskap och frihet här än hos flottan.

Skrivet på Lilla Solen vid Västervik i augusti månad. Gud hos oss alla. Amen

Brevskrivaren är okänd men de enkla bokstäverna och den emellanåt lätt svårbegripliga, otympliga meningskonstruktionen tyder på någon ur manskapet eller kanske en missnöjd underofficerare. Skeppet Lilla Solen skulle kunna vara Kompani Solen och den kapten som hellre umgås med kvinnor (eller vad han nu gör) än sköter sitt jobb kanske är Johan Bouman, senare adlad och major. Fast det är mest spekulationer. Hur som helst väntar sig brevskrivaren antagligen repressalier om brevet kommer till kaptenens kännedom. Brevet kan gömmas, skriver han, till dess kaptenen kommer upp till Stockholm. Kanske är det därför han inte heller undertecknar brevet. Men om amiralitetet inte var alldeles för upptagen med det pågående kriget mot Danmark så tog man det antagligen på allvar. Kanske begärde fiskalen en rannsakning i amiralitetsrätten. Kaptener som misskötte hushållning och kommando var man i regel inte alls så förtjust i.