Rättshistoria x 2

Bland allt annat jag känner mig som så är jag ju också en slags rättshistoriker. Jag blev påmind om det när jag av en slump upptäckte den fantastiska BBC serien Garrows’ law där Andrew Buchan gestaltar pionjären William Garrow som var den som införde försvaret i brittiska domstolar någon gång på 1700-talet. Alla fall som behandlas i serien är autentiska fall hämtade ur arkiven från Old Bailey. Det ska vara BBC som kommer på idén att göra en serie av gammalt arkivmaterial! Arkivet ligger dessutom ute digitalt på nätet och med sitt tidsspann 1674-1913 är det förstås en rättshistorikers våta dröm. Den som inte går igång på gigantiska volymer med ändlösa rättegångar kan ju nöja sig med TV-serien istället.

 

Samtidigt som jag följt William Garrow i 1700-talets London så läser jag själv källmaterial igen. Häromdagen dök det upp ett sådant där fall som vid första anblicken inte ser så särskilt kul ut men som efter hand utvecklar sig ett helt drama. Det börjar helt anspråkslöst med att amiral Petter Rosenholm år 1692 anklagas för att ha använt flottans material, manskap och fartyg till egna, privata projekt. Amiralen försvarar sig väl. Han har tillstånd från kollegiet, säger han. Han har skrivit upp vad han har lånat.  Jag är övertygad om att rätten ska fria honom från alla misstankar och lägga ned fallet. Men då hettar det till. In på scenen kliver amiralitetsfiskalen, som jag tror är Erik Stiernborg, och går till storms mot Rosenholms fifflande med amiralitetets medel. Stiernborg är fullständigt skoningslös. ”Som amiralen väl vet”, säger han spydigt och drar fram lagtexter, vittnen och fakta inför allt bistrare rättsledamöter som andra drar fram ess ur rockärmen. Rosenholms förklaringar och ursäkter smulas sönder en efter en, fallet blir allt mer komplicerat och involverar allt fler personer och slutar med att Rosenholm döms till böter på 6 månadslöner. Det är nästan lika underhållande som Garrow’s law.

Jag undrar vem denna Erik Stiernborg egentligen var som vågade grilla amiralen i rätten på det sättet, men lyckas inte lista ut mer än att hans pappa var nyadlad officer i flottan (Olof Eriksson Borg) och att han dog ung redan 1700 bara ett år efter att han gift sig. Födelsedatumet är oklart och ättartavlans förslag 1677 verkar mest vara en vild gissning. Den som vet mer får gärna höra av sig.

Bilden

Det finns en sak som aldrig upphör att fängsla mig med mitt källmaterial. Det är de långa, omsorgsfullt utredda fallen, när ett helt händelseförlopp rullas upp och får färg, liv och lyster. När människorna beskrivs så att man börjar se dem framför sig. Hatten som läggs på bordet. Ölkannan som slängs på golvet. Ljudet av ett glas som krossas. Hur den stulna flagglinan smugglades ut under kläderna. Hur skeppsgossen just skulle beslå andra råbandet innan han tappade balansen och föll ned från rån. Hur båtsmannen som vanligt varit på väg hem efter vakten när han plötsligt hörde ett gräl på gatan.  Små brottstycken av en sedan länge försvunnen tid som lösgör sig ur det förflutnas dimma och framträder i blixtbelysning. Drömlikt, svårtytt och fragmentariskt.

Det är alltid svårt att få ihop det där med den torra, strikta akademiska ramen, med teoribygge och analytiska frågor. Det är som om bilderna är projicerade i vatten och de analytiska redskapen är stora stenar som kastas i, slår sönder bilden och rör upp dyn på sjöns botten så att det klara vattnet grumlas. Och varje redskap man griper efter för att försöka rädda bilden och sammanhanget är bara ännu en sten.

Bara i sällsynta fall händer motsatsen. Att frågorna som ställs får bilden att bli tydligare och sammanhangen begripligare. Men det är sådana tillfällen som gör mödan värd. Då allt som genom ett trollslag faller på plats, dimman lättar (tillfälligt) och en hel värld breder ut sig framför fötterna där man står.

… Husman och Husman

Jag glömde ju… slitet med rullorna igår fick en oväntad belöning. Jag hittade nämligen plötsligt en sjöofficerare vid namn Hans Husman som var i tjänst vid 1700-talets början. Lite senare har han bytt namn till Ridderheim. Han har alltså adlats! Namnet Husman klingar särskilt bekant för mig eftersom jag ägnar ett helt avsnitt i min avhandling åt en konflikt mellan underlöjtnant Erik Hansson Husman och den adliga kaptenen Werner von Rosenfelt. Nu kastade jag mig över Svenska adelns ättartavlor. Kunde Hans Husman vara sonen?

Visst var han det! Och så fick jag också veta vad hustrun till Erik Hansson Husman hette. Hon som var med ombord på Danska Fenix där hela konflikten ägde rum och som omsorgsfullt försökte försvara sin man genom att muta ett par båtsmän att vittna falskt. Hon hette Catharina Olofsdotter Möller. En liten upptäckt för mänskligheten, men en rolig upptäckt för mig!

Om man vill läsa om en riktig upptäckt istället kan man göra det här: Om Joachim Östlunds upptäckt av en svensk slavhandel i Medelhavet under 1700-talet.