Bilden

Det finns en sak som aldrig upphör att fängsla mig med mitt källmaterial. Det är de långa, omsorgsfullt utredda fallen, när ett helt händelseförlopp rullas upp och får färg, liv och lyster. När människorna beskrivs så att man börjar se dem framför sig. Hatten som läggs på bordet. Ölkannan som slängs på golvet. Ljudet av ett glas som krossas. Hur den stulna flagglinan smugglades ut under kläderna. Hur skeppsgossen just skulle beslå andra råbandet innan han tappade balansen och föll ned från rån. Hur båtsmannen som vanligt varit på väg hem efter vakten när han plötsligt hörde ett gräl på gatan.  Små brottstycken av en sedan länge försvunnen tid som lösgör sig ur det förflutnas dimma och framträder i blixtbelysning. Drömlikt, svårtytt och fragmentariskt.

Det är alltid svårt att få ihop det där med den torra, strikta akademiska ramen, med teoribygge och analytiska frågor. Det är som om bilderna är projicerade i vatten och de analytiska redskapen är stora stenar som kastas i, slår sönder bilden och rör upp dyn på sjöns botten så att det klara vattnet grumlas. Och varje redskap man griper efter för att försöka rädda bilden och sammanhanget är bara ännu en sten.

Bara i sällsynta fall händer motsatsen. Att frågorna som ställs får bilden att bli tydligare och sammanhangen begripligare. Men det är sådana tillfällen som gör mödan värd. Då allt som genom ett trollslag faller på plats, dimman lättar (tillfälligt) och en hel värld breder ut sig framför fötterna där man står.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s