En flod av glittrande fynd

Nu är skrivandet av nästa empiriska kapitel igångsparkat på riktigt. Jag frossar i fall, i konstiga, roliga och överraskande detaljer och i obegripliga domslut. Jag läser om båtsmän som rymmer och seglar Europa runt: från Bergen till London, från London till Holland, till Portugal och Frankrike. Om båtsmän som dricker sig fulla på krogen och missar skeppets avgång. Om gardets hårdföra tvångsmetoder där de med hot och misshandel tvingar båtsmän att ta emot värvningspengar som soldater (lite som brittiska pressgangs, fast i mycket mindre skala). Om båtsmän som går bort en stund från sin vaktpost för att tända pipan. Och så lägger jag pussel, letar mönster och strukturer i en ständigt pågående förhandling om kontroll och disciplin. Det är så roligt att jag knappt vill gå hem.

På ett seminarium för ett par veckor sedan diskuterade vi vad en historiker egentligen är bra på. En klok professor ansåg att vi är bra på tålamod. Att sitta timme ut och timme in och tröska ett oändligt material under till synes urtrista omständigheter med endast en vag förhoppning om att det i högarna av intetsägande grå papper finns någonting av intresse som ledljus. Han hade säkert rätt. Men var gång jag återvänder till mitt källmaterial känner jag mig mer som om jag öppnat dammluckorna och en flod, en gyllne flod av blänkande, glittrande fynd, öser ned över mig. Ta bara detta: häromdagen förberedde jag mig på att renskriva de sista fallen av förrymda båtsmän. Jag planerade för en rätt tråkig men ändå ganska snabb procedur. Rymningsfallen brukar i regel vara nästan provocerande kortfattade och föga sprudlande. Men istället för slentrianmässiga, knapphändiga sammanfattningar dök det upp fall efter fall med alla möjliga märkvärdiga detaljer. Och rätten som under ett hundratal fall knappt ställt en fråga fick plötsligt ett nyväckt intresse för båtsmännens motiv och började fråga sådant som de ALDRIG frågar. Typ: är du gift? Hur länge har du varit båtsman? Varför angav du dig frivilligt när du nu varit borta så länge? Man kunde tro att de hörsammat mina böner och plötsligt bytt förhörsstrategi.

Men det viktigaste är ändå att lusten att skriva helt och hållet är tillbaka. Utan den blir det ingen avhandling. Så är det bara.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s