Ja, nu tar bloggen juluppehåll. Med en packe omsorgsfullt utvalda skönlitterära böcker styr jag kosan söderut för att vara ledig. Men innan dess vill jag bjuda på en spökhistoria ur amiralitetsrättens protokoll anno 1692!

Den 17 december inkallades båtsmannen Bengt Bös för att ha slagit sönder en av flottans värjor. Han erkände att han hade slagit sönder värjan och gav sedan följande förklaring:

”Uppå det gamla varvet, där han har sin vaktpost, går var natt en gast och när han för några nätter sedan stod på sin post, hörde han ett rop från en gammal bod, av dessa orden: ‘Var är mitt lås!’ Han sprang dit och slog värjan mot bodväggen, då den gick sönder. En vintervaktbåtsman Nils Jonsson Ljungberg, lär med honom kunna besanna att om nätterna hörs uppå gamla varvet ett rop.

Rätten kallade in den andra båtsmannen som berättade att han en natt då han stod på sin post, hörde ett rop ur bergskrevan på det gamla varvet, som bestod av dessa ord: ‘Var är låset för boden’. Han svarade att han ej hade något lås, då [rösten] åter ropade till honom ‘du skall ej hava någon nöd, utan de andra skola det betala.’ Dessutom berättade Ljungberg att hans andra kamrater hade sagt att de om nätterna ibland sett ett spöke i kvinnfolksgestalt.” [Min modernisering]

Vad rätten ansåg om historien förtäljer inte protokollen. De dömde båtsmannen till att betala värjan utan ett ord om spöket. God spökjul hursomhelst!