”Du skriver som en kratta ”- trollet: Så du tror du håller på att bli färdig med texten?

Doktoranden: Ja, nu har jag bara fotnoterna kvar.

”Du skriver som en kratta ”- trollet: Men den där tabellen då? Hallå, hur tillförlitliga är de där siffrorna egentligen?Du VET ju att du försummat räkna om dem i proportion till antalet folk, eller hur?

Doktoranden: Jag har bara fotnoterna kvar.

”Du skriver som en kratta ”- trollet: Och det där begreppet prestige har du ju inte förklarat ordentligt för du har ju INTE LÄST det du borde ha läst så att du kan förklara det. Varför har du inte gjort det?

Doktoranden: Jag har bara fotnoterna kvar.

”Du skriver som en kratta ”- trollet: För övrigt är den där diskussionen om heder och ära på en sådan menlös abstrakt nivå att den inte säger någonting.

Doktoranden: Fotnoterna. Bara fotnoterna kvar.

”Du skriver som en kratta ”- trollet: Och när du skriver om ståndssamhället (suckar) adel, präster, borgare och bönder: HAR VI HÖRT DET FÖRUT?

Doktoranden: FOTNOTERNA! Jag säger fotnoterna, fotnoterna, fotnoterna!

”Du skriver som en kratta ”- trollet: Ja, fotnoterna ja. Herregud, vet du överhuvudtaget hur man gör sådana? Du notar som en kratta.

Doktoranden: Det är möjligt. ( Halar fram en revolver ur skrivbordslådan, siktar och skjuter. Trollet faller död ner) Men jag skjuter bra. Och jag har fotnoterna kvar.

Möte vid kopiatorn i postrummet, fredag eftermiddag.

Doktoranden är på väg att hämta ett nyutskrivet avhandlingsavsnitt (version 352) och kommer intet ont anandes in i postrummet, med ett lätt uppgivet ansiktsuttryck. Får syn på Handledaren. Rycker till.

Handledaren: Hej.

Doktoranden (tvekande): Hej.

Handledaren (pekar med ett illslugt leende på pappersbunten i uppsamlingsfacket på kopiatorn): Är det där till mig?

Doktoranden (tänker: nej, det där är versionen jag ska läsa igenom och korrigera innan jag skickar den till dig):  Jaaaa… eller…. jo, kanske.

Handledaren (pedagogiskt tålmodig): Är det färdigt?

Doktoranden (med en röst i panikslagen falsett): Nej, nej, nej. Inte färdigt. Inte färdigt. Har en vecka till på mig. En hel vecka till. Då papper bli färdigt!

Handledaren (fortfarande pedagogiskt tålmodigt) : Ja, det vet jag. Men är det där det jag ska läsa till på måndag?

Doktoranden (med total resignation):  Jo.

Handledaren (tar pappersbunten och går iväg, med ett nytt illslugt leende):  Trevlig helg!

Doktoranden går tillbaka till sitt rum. Tuggar på papper.

Det är så gruvligt svårt att sitta och skriva om trehundra år gamla båtsmän och kaptener just nu. Men jag har en deadline om en och en halv vecka då jag måste ha en någorlunda sammanhängande text klar att presentera på vårt seminarium. Jag vill hinna skriva så mycket att det syns vad det är jag tänkt mig, för att slippa få en massa kommentarer på sånt jag inte tänkt mig.

Men jag har bara Japan och jordbävning i huvudet. Jag tror jag glömde skriva det i mitt inlägg om vad en doktorand egentligen gör. Ett par gånger om året har man panik över en deadline som alltid ligger mycket närmre än den borde. Ett par gånger om året måste man dessutom finna sig i att arbetet känns helt meningslöst. Totalt verklighetsbefriat. Om dessa två sammanfaller är man illa ute. Då sätts en alldeles särskild förmåga på prov: förmågan att samla ihop sig. En förmåga man inte ens äger utan mödosamt måste erövra, varje gång.