Det är så gruvligt svårt att sitta och skriva om trehundra år gamla båtsmän och kaptener just nu. Men jag har en deadline om en och en halv vecka då jag måste ha en någorlunda sammanhängande text klar att presentera på vårt seminarium. Jag vill hinna skriva så mycket att det syns vad det är jag tänkt mig, för att slippa få en massa kommentarer på sånt jag inte tänkt mig.

Men jag har bara Japan och jordbävning i huvudet. Jag tror jag glömde skriva det i mitt inlägg om vad en doktorand egentligen gör. Ett par gånger om året har man panik över en deadline som alltid ligger mycket närmre än den borde. Ett par gånger om året måste man dessutom finna sig i att arbetet känns helt meningslöst. Totalt verklighetsbefriat. Om dessa två sammanfaller är man illa ute. Då sätts en alldeles särskild förmåga på prov: förmågan att samla ihop sig. En förmåga man inte ens äger utan mödosamt måste erövra, varje gång.