Akademiskan och andra språk

Jag har alltid tänkt att min lust för att skriva –  eller ärligare uttryckt: min vettlösa passion för att skriva – har varit en tillgång för mig i det akademiska livet. Men jag blir mindre och mindre säker. All den tid jag ägnar åt att inte uppleva det som om akademiskan äter upp mitt riktiga, verkliga språk, all den frustration över att aldrig hinna skriva på riktigt, alla de gånger jag retar mig på att historiker och andra skriver som krattor, hade det inte varit enklare utan det? Om jag bara rakt av hade kunnat acceptera hur man skriver i akademin och förmått att rätta mig efter detta, hade det inte orsakat mindre huvudbry, frustration och känsla av att vara en katt bland hermeliner? Akademiskan är som en tvångströja. Det händer att jag vill kräkas på delar av min avhandling för att det ligger så långt ifrån språk. Så långt ifrån hur jag verkligen kan uttrycka mig när jag är fri.

Jag har pratat med andra skrivande människor som upplevt samma sak. Akademiska och skrivande går helt enkelt inte ihop. Känslan av att göra våld på sig själv, att ständigt skriva ”falskt”, att låtsas, att man skriver med en slags mask framför ansiktet blir till sist outhärdlig. Det handlar inte om att man vill skriva något annat än vetenskaplig prosa. Att man önskar att få bre ut sig i långa poetiska stycken, att krydda med adjektiv eller skriva rafflande och spännande. Det handlar om att man känner att man någonstans ljuger.

Det finns många element i de rådande uppfattningarna om vad akademiska är som bidrar till den känslan. Alla låtsasord är ett exempel. Ord som låter fina men som inte betyder något; till exempel ordet konklusion. Om någon kunde förklara för mig exakt vad i skärpa och precision det tillför jämfört med om man hade skrivit ”slutsats” så var god hör av er.

Akademiskans språkliga självbedrägerier är en annan sådan sak. Ta till exempel misstänksamheten mot sådant som upplevs som dramaturgiskt ordnat eller tillrättalagt. Som om all text inte är dramaturgisk ordnad. Som om det fanns ett sätt att fly undan dramaturgin. Det finns det inte . Men man kan vara medveten om hur den fungerar och vad man gör med den eller man kan ljuga och tro att man är befriad från den och därmed vara i dess våld.

Eller som att en text automatiskt blir vetenskaplig om man utelämnar vissa ordklasser. Låt bli alla adjektiv och alla bindeord och tada! Vips har vi fått en vetenskaplig text. Fast egentligen menar man ju att försöka undvika värderande uttryck vilket faktiskt är en annan sak och vilket kräver betydligt mycket mer eftertanke än att bara stryka vissa ord.

Men framför allt handlar denna ständiga frustration om en saknad efter det där speciella lyckoruset som uppstår när jag tycker att jag lyckats  formulera mig så exakt att ord och mening inte skiljer sig från varandra. Skriver man på ett låtsasspråk blir ju sådana tillfällen oundvikligen ganska få.

Skrivprocessen from hell

Jag brukar gilla intensivt skrivande. Jag brukar gilla att jobba efter deadlines. Men alltså, den här vårens skrivprocess har varit… jag vet inte vad. Jag har faktiskt aldrig upplevt något liknande. Att skriva är som att röra sig i ett hav av seg kola. Jag hade lika gärna kunnat skriva avhandlingen på kinesiska, så långsamt går det.

Det talas ganska lite om skrivprocesser hos oss fastän skrivandet är vårt främsta redskap för att presentera forskningsresultat och fastän historieämnet kanske mer än något annat ämne bygger på en förmåga till gestaltande framställning. Alltså det betyder ju inte att vi skriver skönlitterärt eller att vi hittar på. Men ganska ofta, särskilt om man ägnar sig åt tidigmodern tid inbillar jag mig, måste man kunna skapa bilder i läsarens huvud. Hela min avhandling är bilder. Om inte läsaren kan föreställa sig det jag skriver om så kommer hen garanterat inte fatta någonting av mina resultat. Men åh, vad det ställer till det de dagar då hjärnan inte precis blixtrar av intelligens. Jag sliter och sliter med dessa bilder. Först måste jag lyckas omvandla det något omständliga källmaterialet till begripliga sammanhang, som därefter ska analyseras och förklaras och dessutom kopplas till min ohyggligt tungrodda teoriapparat utan att resultatet blir någon slags ihålig papier-maché. Ja, så ska det naturligtvis bli trovärdig, välförankrad forskning av det hela också.Detaljer!

Den akademiska prosan gör mig dessutom på dåligt humör. Det känns som om den liksom berövar mig mitt språk. Men det har jag ju gnällt om så ofta att jag inte precis kan gnälla om det igen. Eller jo, det kan jag. Jag gnäller. Det är TRÅKIGT att skriva akademiskt. Just nu.

Och kanske är detta stötestenen. Jag tror att om jag fick några veckor med riktigt bra svensk skönlitteratur och ytterligare några veckor att själv roa mig med lite skönlitterärt skrivande så skulle allting lossna. Språket skulle bli lätt, mjukt och böjligt och villigt strömma in i den akademiska formen, lägga sig till rätta, le uppmuntrande. Men några sådana veckor blir det inte för deadline är på fredag och jag har som vanligt sparat det tråkigaste till sist: fotnoterna. Skyll dig själv, Hammar!

Bilden

Det finns en sak som aldrig upphör att fängsla mig med mitt källmaterial. Det är de långa, omsorgsfullt utredda fallen, när ett helt händelseförlopp rullas upp och får färg, liv och lyster. När människorna beskrivs så att man börjar se dem framför sig. Hatten som läggs på bordet. Ölkannan som slängs på golvet. Ljudet av ett glas som krossas. Hur den stulna flagglinan smugglades ut under kläderna. Hur skeppsgossen just skulle beslå andra råbandet innan han tappade balansen och föll ned från rån. Hur båtsmannen som vanligt varit på väg hem efter vakten när han plötsligt hörde ett gräl på gatan.  Små brottstycken av en sedan länge försvunnen tid som lösgör sig ur det förflutnas dimma och framträder i blixtbelysning. Drömlikt, svårtytt och fragmentariskt.

Det är alltid svårt att få ihop det där med den torra, strikta akademiska ramen, med teoribygge och analytiska frågor. Det är som om bilderna är projicerade i vatten och de analytiska redskapen är stora stenar som kastas i, slår sönder bilden och rör upp dyn på sjöns botten så att det klara vattnet grumlas. Och varje redskap man griper efter för att försöka rädda bilden och sammanhanget är bara ännu en sten.

Bara i sällsynta fall händer motsatsen. Att frågorna som ställs får bilden att bli tydligare och sammanhangen begripligare. Men det är sådana tillfällen som gör mödan värd. Då allt som genom ett trollslag faller på plats, dimman lättar (tillfälligt) och en hel värld breder ut sig framför fötterna där man står.