Jag har alltid tänkt att min lust för att skriva – eller ärligare uttryckt: min vettlösa passion för att skriva – har varit en tillgång för mig i det akademiska livet. Men jag blir mindre och mindre säker. All den tid jag ägnar åt att inte uppleva det som om akademiskan äter upp mitt riktiga, verkliga språk, all den frustration över att aldrig hinna skriva på riktigt, alla de gånger jag retar mig på att historiker och andra skriver som krattor, hade det inte varit enklare utan det? Om jag bara rakt av hade kunnat acceptera hur man skriver i akademin och förmått att rätta mig efter detta, hade det inte orsakat mindre huvudbry, frustration och känsla av att vara en katt bland hermeliner? Akademiskan är som en tvångströja. Det händer att jag vill kräkas på delar av min avhandling för att det ligger så långt ifrån språk. Så långt ifrån hur jag verkligen kan uttrycka mig när jag är fri.
Jag har pratat med andra skrivande människor som upplevt samma sak. Akademiska och skrivande går helt enkelt inte ihop. Känslan av att göra våld på sig själv, att ständigt skriva ”falskt”, att låtsas, att man skriver med en slags mask framför ansiktet blir till sist outhärdlig. Det handlar inte om att man vill skriva något annat än vetenskaplig prosa. Att man önskar att få bre ut sig i långa poetiska stycken, att krydda med adjektiv eller skriva rafflande och spännande. Det handlar om att man känner att man någonstans ljuger.
Det finns många element i de rådande uppfattningarna om vad akademiska är som bidrar till den känslan. Alla låtsasord är ett exempel. Ord som låter fina men som inte betyder något; till exempel ordet konklusion. Om någon kunde förklara för mig exakt vad i skärpa och precision det tillför jämfört med om man hade skrivit ”slutsats” så var god hör av er.
Akademiskans språkliga självbedrägerier är en annan sådan sak. Ta till exempel misstänksamheten mot sådant som upplevs som dramaturgiskt ordnat eller tillrättalagt. Som om all text inte är dramaturgisk ordnad. Som om det fanns ett sätt att fly undan dramaturgin. Det finns det inte . Men man kan vara medveten om hur den fungerar och vad man gör med den eller man kan ljuga och tro att man är befriad från den och därmed vara i dess våld.
Eller som att en text automatiskt blir vetenskaplig om man utelämnar vissa ordklasser. Låt bli alla adjektiv och alla bindeord och tada! Vips har vi fått en vetenskaplig text. Fast egentligen menar man ju att försöka undvika värderande uttryck vilket faktiskt är en annan sak och vilket kräver betydligt mycket mer eftertanke än att bara stryka vissa ord.
Men framför allt handlar denna ständiga frustration om en saknad efter det där speciella lyckoruset som uppstår när jag tycker att jag lyckats formulera mig så exakt att ord och mening inte skiljer sig från varandra. Skriver man på ett låtsasspråk blir ju sådana tillfällen oundvikligen ganska få.