Jag brukar gilla intensivt skrivande. Jag brukar gilla att jobba efter deadlines. Men alltså, den här vårens skrivprocess har varit… jag vet inte vad. Jag har faktiskt aldrig upplevt något liknande. Att skriva är som att röra sig i ett hav av seg kola. Jag hade lika gärna kunnat skriva avhandlingen på kinesiska, så långsamt går det.

Det talas ganska lite om skrivprocesser hos oss fastän skrivandet är vårt främsta redskap för att presentera forskningsresultat och fastän historieämnet kanske mer än något annat ämne bygger på en förmåga till gestaltande framställning. Alltså det betyder ju inte att vi skriver skönlitterärt eller att vi hittar på. Men ganska ofta, särskilt om man ägnar sig åt tidigmodern tid inbillar jag mig, måste man kunna skapa bilder i läsarens huvud. Hela min avhandling är bilder. Om inte läsaren kan föreställa sig det jag skriver om så kommer hen garanterat inte fatta någonting av mina resultat. Men åh, vad det ställer till det de dagar då hjärnan inte precis blixtrar av intelligens. Jag sliter och sliter med dessa bilder. Först måste jag lyckas omvandla det något omständliga källmaterialet till begripliga sammanhang, som därefter ska analyseras och förklaras och dessutom kopplas till min ohyggligt tungrodda teoriapparat utan att resultatet blir någon slags ihålig papier-maché. Ja, så ska det naturligtvis bli trovärdig, välförankrad forskning av det hela också.Detaljer!

Den akademiska prosan gör mig dessutom på dåligt humör. Det känns som om den liksom berövar mig mitt språk. Men det har jag ju gnällt om så ofta att jag inte precis kan gnälla om det igen. Eller jo, det kan jag. Jag gnäller. Det är TRÅKIGT att skriva akademiskt. Just nu.

Och kanske är detta stötestenen. Jag tror att om jag fick några veckor med riktigt bra svensk skönlitteratur och ytterligare några veckor att själv roa mig med lite skönlitterärt skrivande så skulle allting lossna. Språket skulle bli lätt, mjukt och böjligt och villigt strömma in i den akademiska formen, lägga sig till rätta, le uppmuntrande. Men några sådana veckor blir det inte för deadline är på fredag och jag har som vanligt sparat det tråkigaste till sist: fotnoterna. Skyll dig själv, Hammar!