Nytt år. Det är förstås bara ett påhitt. I verkligheten inträffar inga stora förvandlingar av livet på nyårsafton, men jag gillar ändå känslan av nystart. Jag brukar försöka få det att kännas så också. Jag rensar ut gammalt skräp, ordnar om saker och, som nu, gör den där uppiffningen av bloggen jag så länge velat. Det är lite kvar. Favoritlänkarna är ännu inte på plats, men de kommer snart att dyka upp igen.

Att blogga är förresten en märklig sak. Efter ett tag har bloggen fått ett alldeles eget liv. Långsamt söker den själv nya former och nya uttryck, förändrar sig lite i taget så att det som var från början till sist är något helt annat. Jag tycker om det. Bloggandet är långt ifrån de styrda, kontrollerade och planerade texter jag skriver i jobbet. Här får allting hända och allting blandas. Ända från början har jag haft två principer för själva skrivandet. Den första är att att ett blogginlägg ska skrivas snabbt, i stunden, och inte vara föremål för några avancerade redigeringar. En omläsning innan jag publicerar texten brukar jag kosta på mig, men när jag väl har tryckt på offentlighetens blåa knapp är inga ändringar längre tillåtna. Den andra principen är att språket ska vara så fritt från det akademiska som möjligt. Jo, så finns en tredje princip också som jag höll på att glömma bort: det finns inga måsten. Jag bloggar bara när jag har lust.

Inför det nya året hoppas jag att jag kommer ha mycket lust till bloggen och till allting annat också. Jag hoppas att den där balansen som uppstod i höstas, där det var roligt och spännande att skriva avhandling, där undervisning och konferenser inte stressade mig utan tvärtom gav mig mer energi och där jag ofta kände mig rätt nöjd med vad jag lyckades göra om dagarna, ska stanna kvar. Kanske om jag fortsätter att klamra mig fast vid den magiska formeln: ”en sak i taget är gott nog” som verkade fungera så ofantligt bra veckorna före jul.

För övrigt tar jag ett glatt farväl av Strindbergåret. Jag kommer inte sakna det ett enda dugg!