Efter vårens bisarra hetsskrivande då allting annat i mitt liv hängde liksom på en lös tråd har jag bestämt mig för att utnyttja min nya höstenergi för att skapa lite ordning och reda i tillvaron. Mitt nya motto fram till jul ska vara: det är gott nog. Det är gott nog betyder att det är gott nog att hinna läsa en bok i veckan och att man inte behöver ha dåligt samvete över att man inte läste två. Det betyder också att man inte kan bli färdig med allting samtidigt i sin avhandling utan att man faktiskt måste ta lite i taget. Och lite i taget är gott nog. Det är också gott nog att man inte skriver maniskt på sitt avhandlingskapitel från det att man kommer på morgonen till dess att man går hem på kvällen utan gör andra saker: fikar, går till UB, pratar med folk, läser eller sitter med pennan i handen och bara klurar. Det är gott nog.

Men det största ordnandet är skrivandet. I alla år som jag slitit med att hitta tillfällen då jag får syssla med det jag tycker bäst om i hela vida världen, nämligen att skriva skönlitterärt, och hela tiden misslyckats med gnäll och frustration som följd så verkar jag ha kommit på en lösning. För detta vill jag tacka den målare som tapetserade om hemma hos mig första veckan efter semestern och som dök upp utanför min dörr klockan sju varje morgon. Eftersom jag var tvungen att gå upp men inte ville åka till jobbet vid den tiden kom jag på en annan sak: jag kunde ju skriva en stund. Och till min stora förvåning gick det riktigt bra, trots att jag alltid ansett mig själv som alldeles för morgontrött för att kunna skriva något vettigt när jag just klivit ur sängen. Detta har nu gjorts till en vana. Jag skriver medan jag äter frukost i ungefär en halvtimme. Det är dagens bästa stund. Och vad bättre är: jag  fortsätter att vara på gott humör när jag kommer till jobbet. Eftersom skönlitterärt skrivande dessutom inte tröttar ut min hjärna som akademiskan gör, utan tvärtom tillför energi, lust och kreativitet, är min hjärna lite vassare där på förmiddagskanten än vad den vanligtvis brukar vara. Det retar mig bara att jag inte kommit på det här tidigare. Gång på gång har jag försökt sätta mig och skriva om kvällen då hjärnan är en sås och jag mest inte vill göra någonting alls. Aldrig har jag tänkt att jag kunnat vända på ordningen: skriva först och jobba sedan, helt enkelt eftersom jag varit helt låst i mina fördomar om mig själv om att jag inte kan skriva på morgonen.

En halvtimme är också längre än man tror. Det är fullt tillräckligt för att hinna dyka ned i romanens värld, justera gårdagens text och skriva till ett nytt stycke. Det blir en liten pusselbit i sänder, men det är ju… gott nog.