Firar en vecka hemma. Saker och ting har börjat falla på plats och jag njuter, verkligen njuter, över att vara tillbaka i min vardag igen. Man kan promenera till jobbet utan att trängas med en massa människor. Man kan krypa upp i soffan med en bok eller en film och då och då göra små utflykter till köket för att hämta kaffe eller en smörgås gjord av riktigt bröd. Man behöver inte plocka undan efter sig. Man behöver inte prata med någon när man äter frukost. Man kan släpa fram mormors bakmaskin och fylla huset med doften av nygräddat bröd. Man kan tillbringa en timme vid pianot.

Det är också fantastiskt att vara tillbaka på The Office. Skrubben. Man kan vräka sig i den ergonomiska lyxskrivsbordsstolen. Belamra hela skrivbordet med böcker och papper så att man ser ut som om man jobbar riktigt hårt. Man kan hämta gratis kaffe i automaten (vilken revolution som inträffat medan jag varit borta!) och sedan ta för sig ur chokladförrådet B har bunkrat upp.

En hel drös trevliga människor finns det också som man kan fika med, äta lunch tillsammans med, sitta och snacka med –  både om väsentligheter och om befriande oväsentligheter, gissa djur och bläddra i böcker med eller undersöka hur mycket presentpapper man kan knöla ned i en mycket liten kartong. Det fanns trevliga människor i London också men de var något färre till antalet och vi ägnade oss åt delvis andra saker.

På det hela taget är det alltså ljuvligt att vara hemma. Därför är min förvåning så mycket större över att jag samtidigt drabbats av en verklig London-saknad. Alltså jag skulle inte för allt smör i Småland vilja leva fem månader till i en kappsäck. Men det skulle vara behändigt om Umeå och London var typ grannstäder. Så att man kunde ta tåget en förmiddag om man hade lust och drälla omkring bland de nitiska inkastarna kring Brick Lane eller bara trängas lite i tunnelbanan en stund över dagen. Och sedan återvända hem på kvällen, göra en kopp te och filosofera en stund vid sitt eget köksbord. Där man dessutom får tända ett riktigt stearinljus utan att brandlarmet går.

Det första jag gjorde i morse var att gå iväg och handla på ICA. Förutom att det var absolut nödvändigt – det fanns i stort sett ingenting hemma – var det också lite av en besvärjelse. Att göra det vardagligaste av det vardagliga skulle göra det lite snabbare att hitta tillbaka till livet här hemma igen, tänkte jag. Sedan klev jag in på ICA där de hade gjort om i hela butiken. Jag försökte inte ens dölja min förvirring. Jag stannade vid dörrarna och stirrade en lång stund. Främmande. Jag är främmande i detta land. Sedan samlade jag ihop mig, tog upp inköpslistan och började metodiskt att navigera mellan de okända hyllorna.

Nu sitter jag i kaos eftersom jag dragit fram alla lådorna ur förrådet samtidigt och spritt ut innehållet över golven. Igår var det som om jag klev in i någon annans hem och så har jag känt mig hela dagen. Mina kläder, böcker, tavlor och annat jag stuvat undan i förrådet är som om jag aldrig har ägt dem. Jag har dessutom lite svårt att förstå vad jag ska ha dem till. Efter fem månader med mitt liv i en resväska känns 63 kvadrat fulla med prylar lite överflödigt.  Men sakta, sakta börjar saker och ting falla på plats.  Och solen har lyst in genom vardagsrumsfönstret hela dagen, flödat in över röran. Vårvinter är kanske inte den vackraste av årstider. Men den är generös med sitt ljus. Så bländande varmt var aldrig ljuset i London.

Det finns ännu en Londonpuls kvar i min kropp. Den kommer nog stanna kvar några dagar till. För första gången i mitt liv tycker jag att de folktomma gatorna, tystnaden och lugnet är lite skrämmande. Som när jag satt på tåget till Portsmouth och plötsligt upptäckte att jag var ensam i min vagn. Jag fick den otäcka känslan av att vara den enda överlevande efter en gigantisk naturkatastrof. Jag som alltid tyckt om att vara ensam. Men London har förvandlat mig. Den sista månaden trivdes jag till och med bra med att stå ihopträngd i tunnelbanan i rusningstrafik och kryssa mellan kartläsande turister på Oxfordstreet.

Samtidigt är det oändligt skönt att vara hemma. Och åtminstone finns det en sak i lägenheten som inte alls känns främmande: pianot. Det måste ha stått och väntat på mig hela tiden.