Att komma tillbaka

Det första jag gjorde i morse var att gå iväg och handla på ICA. Förutom att det var absolut nödvändigt – det fanns i stort sett ingenting hemma – var det också lite av en besvärjelse. Att göra det vardagligaste av det vardagliga skulle göra det lite snabbare att hitta tillbaka till livet här hemma igen, tänkte jag. Sedan klev jag in på ICA där de hade gjort om i hela butiken. Jag försökte inte ens dölja min förvirring. Jag stannade vid dörrarna och stirrade en lång stund. Främmande. Jag är främmande i detta land. Sedan samlade jag ihop mig, tog upp inköpslistan och började metodiskt att navigera mellan de okända hyllorna.

Nu sitter jag i kaos eftersom jag dragit fram alla lådorna ur förrådet samtidigt och spritt ut innehållet över golven. Igår var det som om jag klev in i någon annans hem och så har jag känt mig hela dagen. Mina kläder, böcker, tavlor och annat jag stuvat undan i förrådet är som om jag aldrig har ägt dem. Jag har dessutom lite svårt att förstå vad jag ska ha dem till. Efter fem månader med mitt liv i en resväska känns 63 kvadrat fulla med prylar lite överflödigt.  Men sakta, sakta börjar saker och ting falla på plats.  Och solen har lyst in genom vardagsrumsfönstret hela dagen, flödat in över röran. Vårvinter är kanske inte den vackraste av årstider. Men den är generös med sitt ljus. Så bländande varmt var aldrig ljuset i London.

Det finns ännu en Londonpuls kvar i min kropp. Den kommer nog stanna kvar några dagar till. För första gången i mitt liv tycker jag att de folktomma gatorna, tystnaden och lugnet är lite skrämmande. Som när jag satt på tåget till Portsmouth och plötsligt upptäckte att jag var ensam i min vagn. Jag fick den otäcka känslan av att vara den enda överlevande efter en gigantisk naturkatastrof. Jag som alltid tyckt om att vara ensam. Men London har förvandlat mig. Den sista månaden trivdes jag till och med bra med att stå ihopträngd i tunnelbanan i rusningstrafik och kryssa mellan kartläsande turister på Oxfordstreet.

Samtidigt är det oändligt skönt att vara hemma. Och åtminstone finns det en sak i lägenheten som inte alls känns främmande: pianot. Det måste ha stått och väntat på mig hela tiden.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s