Jag kände mig så himla energisk och kreativ  sedan texten var klar. I fredags smidde jag planer över allt jag skulle göra i helgen. Skriva. Framför allt skriva. Det låter kanske konstigt att man vill skriva efter att inte ha gjort något annat i flera veckor men jag längtade efter att skriva riktiga ord. Hela ord. Ord som inte splittrar sönder tillvaron utan som sätter ihop den. Blodfyllda ord som Kött, Hud, Ängslan, Dagsmeja. Ord som inte frågar eller ifrågasätter som Dimma, Bröd, Ljus. Ord man kan använda till att bryta sig ut. Ut ur istidens järnhårda korsett. Som Sol.

Jag var så säker på att hitta dem. Jag hade dem till och med, ett tag. Några minuter inne på BC över skrivblocket och två gräddiga pannkakor var dessa ord i min hand. Men nu är det söndag. Det snöar. Och jag hittar inte ett enda ord helt plötsligt. Jag bakar Bröd istället och känner mig som Cora Sandels Alberte som ständigt släpar runt på sin halvfärdiga roman. Att jag just hittade fyra olika (och ofärdiga) versioner av Cederströmska huset bland mina pärmar gjorde inte saken precis bättre.

Norrlandsvår. Dagsmeja. Efterleden "-meja" går tillbaka till fornsvenska mäghin, som betyder "kraft, styrka" och är besläktat med ord som "makt" och "förmåga".

”Du skriver som en kratta ”- trollet: Så du tror du håller på att bli färdig med texten?

Doktoranden: Ja, nu har jag bara fotnoterna kvar.

”Du skriver som en kratta ”- trollet: Men den där tabellen då? Hallå, hur tillförlitliga är de där siffrorna egentligen?Du VET ju att du försummat räkna om dem i proportion till antalet folk, eller hur?

Doktoranden: Jag har bara fotnoterna kvar.

”Du skriver som en kratta ”- trollet: Och det där begreppet prestige har du ju inte förklarat ordentligt för du har ju INTE LÄST det du borde ha läst så att du kan förklara det. Varför har du inte gjort det?

Doktoranden: Jag har bara fotnoterna kvar.

”Du skriver som en kratta ”- trollet: För övrigt är den där diskussionen om heder och ära på en sådan menlös abstrakt nivå att den inte säger någonting.

Doktoranden: Fotnoterna. Bara fotnoterna kvar.

”Du skriver som en kratta ”- trollet: Och när du skriver om ståndssamhället (suckar) adel, präster, borgare och bönder: HAR VI HÖRT DET FÖRUT?

Doktoranden: FOTNOTERNA! Jag säger fotnoterna, fotnoterna, fotnoterna!

”Du skriver som en kratta ”- trollet: Ja, fotnoterna ja. Herregud, vet du överhuvudtaget hur man gör sådana? Du notar som en kratta.

Doktoranden: Det är möjligt. ( Halar fram en revolver ur skrivbordslådan, siktar och skjuter. Trollet faller död ner) Men jag skjuter bra. Och jag har fotnoterna kvar.

Möte vid kopiatorn i postrummet, fredag eftermiddag.

Doktoranden är på väg att hämta ett nyutskrivet avhandlingsavsnitt (version 352) och kommer intet ont anandes in i postrummet, med ett lätt uppgivet ansiktsuttryck. Får syn på Handledaren. Rycker till.

Handledaren: Hej.

Doktoranden (tvekande): Hej.

Handledaren (pekar med ett illslugt leende på pappersbunten i uppsamlingsfacket på kopiatorn): Är det där till mig?

Doktoranden (tänker: nej, det där är versionen jag ska läsa igenom och korrigera innan jag skickar den till dig):  Jaaaa… eller…. jo, kanske.

Handledaren (pedagogiskt tålmodig): Är det färdigt?

Doktoranden (med en röst i panikslagen falsett): Nej, nej, nej. Inte färdigt. Inte färdigt. Har en vecka till på mig. En hel vecka till. Då papper bli färdigt!

Handledaren (fortfarande pedagogiskt tålmodigt) : Ja, det vet jag. Men är det där det jag ska läsa till på måndag?

Doktoranden (med total resignation):  Jo.

Handledaren (tar pappersbunten och går iväg, med ett nytt illslugt leende):  Trevlig helg!

Doktoranden går tillbaka till sitt rum. Tuggar på papper.