Idag invigs kulturhuvudstadsåret. Jag har kravlat ut ur avhandlingsskrivargrottan och sakta börjat känna mig som en människa igen. Jag märker ett nyväckt intresse för saker. En lust, en nyfikenhet och en energi som under hösten och julen var helt bortblåst. Det största tecknet är att det inte längre känns som en monumental ansträngning att träffa andra människor och faktiskt lyssna på vad de säger. Jag ser till exempel fram emot kvällens invigning Burning Snow på älven, fastän kulturhuvudstadsåret väcker mycket motstridiga känslor. Framför allt ser jag fram emot att se stadens gator fyllas med människor. Ända sedan mina fem månader i London har jag då och då drabbats av en ovettig längtan till trängsel, rörelse, liv. Jag föreställer mig att det kommer vara så idag. Ett Umeå fullt av folk, som myllrar och lever.
Kulturhuvudstadsåret gör mig å ena sidan lite glad. Jag tycker om tanken att kultur får stå i centrum och ta plats under ett helt år. Jag tycker om att själva kulturhuvustadsårsutmärkelsen tvingat redaktionerna i Stockholm att motvilligt (mycket motvilligt) lyfta blicken från sin egen navelskådande krets och uppmärksamma att det pågår saker utanför huvudstaden. Jag tycker att utmärkelsen till viss del är förtjänt. Umeå har ett roligt kulturliv. Kreativt och energiskt. Jag är uppvuxen i en annan liten stad som också alltid haft ett brett kulturutbud, men där glappet mellan utövare och åskådare är mycket större. Hela den vildväxande floran av driftiga (av galenskap lätt anstrukna) musiker, konstnärer, skådespelare, filmskapare och så vidare saknas där och därmed finns det heller ingen riktigt spännande dynamik i kulturen. De modiga var ensamma öar i ett hav av tillbakalutad tröghet. I Umeå känns det som om jag skulle kunna genomföra vilken idé som helst. Det skulle alltid gå att hitta människor villiga att hjälpa till, lokaler att vistas i och publik att locka nästan oavsett hur vansinnigt påhittet skulle vara. Det är på det sättet en välkomnande stad. Vänlig och inbjudande. Så har jag länge upplevt den.
Men å andra sidan har en helt annan känsla, eller kanske snarare en annan bild, smugit sig in. Den av en dörr som stängs. Bilden kommer ur en ganska hänsynslös omstrukturering av staden där det småskaliga, vildvuxna och rebelliska trängs ut till förmån för prydlig, välordnad kommersialism. Lite för många gånger har kommunen trampat i klaveret under förberedelserna inför året, kanske för att man inte sett symbolvärdet i vad det är man företar sig. Dit hör rivningen av Apberget, torgets självskrivna mötesplats och talarstol. En gravsten med texten ”här vilar det fria ordet” dök snabbt upp på platsen efter rivningen. Eller flytten av biblioteket. Bara blotta tanken på att det inte är bibliotekets erkända trångboddhet utan guldläget mitt i stan som gör att det ska flyttas får en del att se rött. En banderoll med texten ”Detta hus ska inte bli någon djävla galleria” hängdes upp på huset. Många gånger har jag förbluffats över kommunrepresentanternas fullständiga oförmåga att förutse kritik eller föra någon som helst dialog kring de beslut man fattat. Oförmågan har bidragit till en känsla av att kulturhuvudstadsåret har en hemlig agenda som inte har med kultur att göra. Prestige och putsade fasader är viktigare än gräsrotsarbete. Att somliga kommunrepresentanter – inte alla – under många decennier varit duktiga på att utnyttja gräsrotsverksamheten när det passar, men notoriskt usla på att ge cred till dem som förtjänar det, bidrar förstås till det pyrande missnöjet. I Umeå har den kreativa gräsrotsfloran inför kulturhuvudstadsåret förpackats till det säljande DIY – Do It Yourself – något man i broschyrer framhåller att man är stolt över samtidigt som gräsrotsfloran knappt fått ta plats. Uttrycket som en gång var själva antitesen av kommersialism, har för övrigt idag blivit en inkluderad del av det vilket gör det fullkomligt ofarligt att omhulda även för näringslivet.
Å tredje sidan har kulturhuvudstadsåret väckt en ganska fantastisk debatt kring sådant som kultur och sådant som stad som jag aldrig tror hade ägt rum annars. Debatten har många gånger varit hård och livlig vilket jag ser som ett friskhetstecken. I min gamla hemstad minns jag att förändringar mer diskuterades utifrån om de nya byggnaderna skulle skymma havsutsikten för villaägarna på gräddhyllan, eller om historiska värden skulle gå förlorade av att de nya gatlyktorna inte såg exakt ut som de gamla. Umeås rasande diskussion om tillgänglighet och inkludering är högst uppfriskande i jämförelse. Två frågor har envist ställts om och om igen av en rad olika människor och ur en rad olika perspektiv: vems kultur? Vems stad? Jag hoppas att de frågorna ska fortsätta gnaga genom hela kulturhuvudstadsåret och långt efter det. I så fall kan det hända att det faktiskt var värt att genomlida jippots alla skuggsidor, grusgropar och skog av lyftkranar.
Idag ska jag dock fira invigning utan bitterhet och istället tänka: detta är min fina, lilla roliga stad. Och det är mitt i vintern och vi tycker att det är okej med en utomhusinvigningsshow där vi hyllar is och snö. Och för min eventuella läsekrets i södra Sverige tänkte jag skriva ut temperaturen men insåg att -8 grader inte precis är något att skryta med. Det är ju typ sommartemperatur.