Under våren har jag funderat mycket på en enda fråga: nämligen vår egen tids känsla för tid. Eller kanske snarare brist på känsla för tid. Det hela har säkert att göra med att jag pluggat latin  (med varierande resultat) i ett försök att bredda mig inför kommande forskning. Ja, ni läste rätt. Jag skrev ”bredda mig” fast jag inser att latin i dessa dagar snarare blivit synonymt med ”konsten att strula till ett liv” (se vidare den gamla utskällda rapporten från Svenskt näringsliv). Att traggla latinska verbformer blev hursomhelst för mig något som som på ett svindlande sätt länkade ihop mig med generationer av europeiska skolbarn som i tusentals år suttit och gjort exakt samma sak. Samma Caesar, samma Marcus Aurelius, samma Cicero. Eftersom jag är historiker gillade jag känslan av sammanlänkning. Av att ha ett djupt och kompakt stycke Mänsklig Erfarenhet att luta mig mot när jag om och om igen repeterade ”Aquila muscas non captat. ” Örnen fångar inte flugor.

Denna tanke fick mig att fundera på 1600-talets känsla för tid. Under 1600-talet hade man – om man tillhörde den lärda eliten – antiken som en ständigt närvarande referensram. Författare som levat för mer än ett och ett halvt årtusende sedan lästes som om de var samtida.  Lätt och ledigt greppade man över flera seklers tankemöda och erfarenheter. Även bonden blickade bakåt mot traditioner, sedvänjor och sådant han uppfattade som gamla, lagbundna rättigheter. Deras värld ekade ständigt av det förflutnas röster.

Och hur är det då med oss? Det är med stora besvär som vi sträcker oss ens femtio år tillbaka i tiden. Ägde något rum före första världskriget angår det oss inte alls. Före 1850 förefaller historien oss apart, främmande (skrämmande?) och egendomlig. Vi betraktar den mest som en samling lustigheter, ungefär som i Historieätarna där vi med fascination eller avsmak närmar oss det förflutnas obegripliga vanor och ideal.   I gymnasieskolans kursplaner är tyngdpunkten på modern tid numera så stark att antiken, medeltiden och större delen av den tidigmoderna tiden snarast utgör något slags kapprum till scenen för det egentliga dramat, det vill säga Vår Tid. Jag tänker lite att det är som att stå med kartan upptryckt i ansiktet när man försöker hitta rätt gata.

Men det är ju inte bara dåtiden vi har problem med att greppa, även framtiden verkar vara diffus. Jag såg häromdagen den intressanta dokumentären ”Politiker utan mål” på SVT om hur förmågan att drömma och föreställa sig ett annat slags samhälle sedan 1990-talet  tyst smugit sig ut ur den offentliga debatten. Utopierna är döda. Lusten till storslagna visioner om en annan, bättre värld är försvunnen. Vi har välstånd och resurser men ingen som helst idé om vi vill göra med det. Allt vi förmår att föreställa oss är en slags annalkande kris. På något sätt är det ju lite 1600-talets domedagsideologi över det, bortsett från att tanken på domedagen inte tycktes hindra 1600-talets beslutsfattare från att ha milt sagt grandiosa visioner. Kanske är det så att om man saknar begrepp om hur det har varit inte heller kan ha något begrepp om vart man är på väg. Om det förflutna är ett avlägset, främmande ting måste även framtiden vara det. Så lever vi i ett litet begränsat, nödtorftigt upplyst utrymme, mellan då och sedan. Ett slags blixtnu. Som en liten solstråle som pressar sig in mellan kartkanten och ögat och lyser upp en liten fläck av höger hörn.