Böcker och böcker

Jag har kommit tillbaka till stan efter två veckors ledighet nere i Småland. Så ledig var jag att jag inte tog med mig en enda jobbrelaterad pryl och inte har jag skrivit på bloggen heller. Det var tjock och frasig vinter även i slaskhålan Kalmar. Det blåste och snöade och vi skottade och skottade. Även sedan det blivit mörkt och trädgården blivit ett spöklandskap.

Fyra böcker hade jag med mig och läste ut dem allihop. Mia Öströms – Den jag söker finns inte här, Harry Martinssons Aniara (jag rekommenderar varmt att läsa den på tåg mitt i natten. Fantastiskt), Sigrid Combüchens Spill och Barbro Alvings Bang om Bang. Det var underbart att få dränka sig i skönlitteratur ett slag. Jag har nämligen upptäckt att jag har en märklig syn på böcker. Det finns Riktiga böcker och det finns böcker som bara är nästan – böcker. Riktiga böcker är skönlitteratur. ALL skönlitteratur. Seriealbum räknas också dit. Biografier, brev och dagböcker är också riktiga böcker för det mesta. Nästan- böcker  däremot är facklitteratur. De är ju inga böcker, bara ett sätt att förmedla information på. Klä undersökningar i ord. Jag har aldrig förstått att jag tänker på det viset förrän  jag tittade i min läsdagbok och insåg att jag ständigt försummar anteckna de facklitterära böckerna som jag läser. Några finns med, helt slumpvis utvalda utan någon logik och mening. Men det skulle aldrig falla mig in i att glömma en skönlitterär oavsett hur dålig. Jag fattar inte hur jag överhuvudtaget kom in på forskarutbildningen med den inställningen. Begrep de inte att de släppte in en katt bland hermelinerna?

2010 fick tidsbristen mig att välja alla de Riktiga böckerna med viss omsorg. Jag har nästan inte läst något uselt alls. Däremot en himla massa bra. Mina tre bästa var dessa:

1. Sofi Oksanen – Utrensning. En klar och ohotad etta. Hon skriver som ett svärd. Helt enkelt rasande bra. Faktiskt det bästa jag läst när det kommer till att berätta om hur en omänsklig politik flätas samman med folks privata liv och beslut. Hennes ”Stalins kossor” står överst på min att läsa-lista för 2011.

2. Herta Müller– Kungen bugar och dödar. Såhär ska en nobelpristagare vara tycker jag. Ett språk som liksom rubbar en smula på världen. Lyfter på stenar, sätter ihop saker som annars inte sitter ihop, drar isär annat och där varje mening rymmer en kärna, isande kall och tung.

3. Haruki Murakami – Kafka på stranden. En riktigt rolig, oförutsägbar, märklig roman. Jag blev hellycklig av den och drabbades av Murakami-feber. I flera veckor efteråt var jag tvungen att leta upp Murakamis böcker det första jag gjorde när jag klev in på ett bibliotek eller en bokhandel. Bara för att förvissa mig om att de stod där. Redo att läsas.

En hyllning till William Shakespeare

Okej, här kommer den. Den utlovade hyllningen. Och håll i er, för när det gäller William Shakespeare är jag komplett besinningslös och fullständigt oemottaglig för andra åsikter än mina egna.

Jag hade träffat på Shakespeare ganska många gånger (jag gick ju teaterlinje, gud bevars!) innan vi för första gången möttes på riktigt. Det gick till såhär: jag strosade runt bland hyllorna inne på stadsbiblioteket i Umeå och fick av någon anledning fatt i en gammal sliten upplaga av Hamlet och började läsa. Jag hade nog inte ens hunnit till akt 2 innan jag bestämde mig för att jag ville sätta upp den, men inte för allt den innehöll utan för det den saknade. Till exempel kvinnor. Så jag bestämde mig för att göra en version av Hamlet med ombytta kön (detta var innan Uppsala stadsteater gjorde nästan samma sak med Helena Bergström i huvudrollen som Hamlet). Under repetitionerna byttes min syn på Shakespeare som en skaplig renässansdramatiker till ogrumlad dyrkan och vördnad. Shakespeare är nämligen inte läsarnas författare. Inte heller är han regissörernas författare. Han är skådespelarnas författare. För skådespelaren blir han en bottenlös källa att ösa ur med tusen nyanser. En text som när man skrapar på den visar sig bestå av skikt efter skikt nästan i all oändlighet. Ingen är så generös som Shakespeare. Ingen annanstans blir människan så storslagen och så liten. Ingen annan kan på samma sätt gestalta hennes kärlek, hennes brister och hennes grymhet. Utan att rygga för de mest bestialiska dragen i människans väsen, skildrar han henne ändå utan att klandra. Inför varje karaktär – om det är den uppblåsta Malvolio, de kalla systrarna i Kung Lear som förskjuter sin far, eller den av makt förblindade Lady Macbeth – finns alltid ett stråk av försonande värme. Någon dömande Gud är Shakespeare inte. Mera av en nådens.

Sedan har han en fördel till: man kan tolka honom. Man kan böja, bända, dra och slita i hans texter hur mycket som helst: de går ändå inte sönder. Det är som om de är av vatten: mjukt följsamma, skiftande och föränderliga – och ändå alltid detsamma.

Att komedierna sedan alltid är uppbyggda kring en stomme av svärta, och att tragedierna alltid innehåller ett visst mått av uppsluppenhet gör att han heller aldrig blir ytlig eller enkel, stel eller klichéartad. Så kan man som Linus Fellbom ta fasta på det bisarra i Rikard III:s grymhet, men man kan också som Mats Ek lyfta den spända, skälvande sorgen som bor i Köpmannen i Venedig.

Men det märkligaste av allt är väl ändå att han i slutet av 1500-talet skriver om människan som hon är 2010.

Så hyllningstal slut.

Höst

Just nu totalfrossar jag i höst. Det kan inte finnas någon annan årstid som lämpar sig så väl för akademiskt arbete.  Det är liksom de intellektuellas tid. Humanistkoftan är plötsligt ett modeplagg. Man får tända ljus, dricka te och sitta under en filt och läsa. När man går hem från jobbet kan man dra på sig baskern och sparka i frasande lövhögar.

Och denna veckan har jag dessutom tre härliga dagar med bara avhandlingsskrivande utan möten eller andra konstiga avbrott. Äntligen! Jag hittar så mycket spännande som jag gärna vill skriva om på bloggen, jag har bara inte lyckats lista ut på vilket sätt än.

Dessutom har jag efter en lång skönlitterär torka börjat läsa ordentligt. Tidigare i höst blev jag överförtjust i Monica Fagerholms Den amerikanska flickan och den suggestiva miljö som målas upp av trakterna kring Buleträsket och av huset med sin tomma simbassäng. Det är sällan flickvänskap skildras riktigt, riktigt bra, men Fagerholm är lysande.

Förra veckan var jag i London med jobbet och passade då på att ta med mig Rikard III. En gång brukade jag läsa en Shakespeare-pjäs var gång jag reste någonstans, men det händer mer sällan nu. Om igen förundras jag över hur han kan vara så modern. Förlägg handlingen till Afghanistan, Irak eller Kongo och Rikard III blir lika förfärande aktuell som den var när den en gång skrevs, runt 1591. Shakespeares analys av maktbegäret är som vanligt storartad. Jag tror jag måste skriva en hyllningstext här på bloggen till denna min stora husgud framöver.