Jag har kommit tillbaka till stan efter två veckors ledighet nere i Småland. Så ledig var jag att jag inte tog med mig en enda jobbrelaterad pryl och inte har jag skrivit på bloggen heller. Det var tjock och frasig vinter även i slaskhålan Kalmar. Det blåste och snöade och vi skottade och skottade. Även sedan det blivit mörkt och trädgården blivit ett spöklandskap.

Fyra böcker hade jag med mig och läste ut dem allihop. Mia Öströms – Den jag söker finns inte här, Harry Martinssons Aniara (jag rekommenderar varmt att läsa den på tåg mitt i natten. Fantastiskt), Sigrid Combüchens Spill och Barbro Alvings Bang om Bang. Det var underbart att få dränka sig i skönlitteratur ett slag. Jag har nämligen upptäckt att jag har en märklig syn på böcker. Det finns Riktiga böcker och det finns böcker som bara är nästan – böcker. Riktiga böcker är skönlitteratur. ALL skönlitteratur. Seriealbum räknas också dit. Biografier, brev och dagböcker är också riktiga böcker för det mesta. Nästan- böcker  däremot är facklitteratur. De är ju inga böcker, bara ett sätt att förmedla information på. Klä undersökningar i ord. Jag har aldrig förstått att jag tänker på det viset förrän  jag tittade i min läsdagbok och insåg att jag ständigt försummar anteckna de facklitterära böckerna som jag läser. Några finns med, helt slumpvis utvalda utan någon logik och mening. Men det skulle aldrig falla mig in i att glömma en skönlitterär oavsett hur dålig. Jag fattar inte hur jag överhuvudtaget kom in på forskarutbildningen med den inställningen. Begrep de inte att de släppte in en katt bland hermelinerna?

2010 fick tidsbristen mig att välja alla de Riktiga böckerna med viss omsorg. Jag har nästan inte läst något uselt alls. Däremot en himla massa bra. Mina tre bästa var dessa:

1. Sofi Oksanen – Utrensning. En klar och ohotad etta. Hon skriver som ett svärd. Helt enkelt rasande bra. Faktiskt det bästa jag läst när det kommer till att berätta om hur en omänsklig politik flätas samman med folks privata liv och beslut. Hennes ”Stalins kossor” står överst på min att läsa-lista för 2011.

2. Herta Müller– Kungen bugar och dödar. Såhär ska en nobelpristagare vara tycker jag. Ett språk som liksom rubbar en smula på världen. Lyfter på stenar, sätter ihop saker som annars inte sitter ihop, drar isär annat och där varje mening rymmer en kärna, isande kall och tung.

3. Haruki Murakami – Kafka på stranden. En riktigt rolig, oförutsägbar, märklig roman. Jag blev hellycklig av den och drabbades av Murakami-feber. I flera veckor efteråt var jag tvungen att leta upp Murakamis böcker det första jag gjorde när jag klev in på ett bibliotek eller en bokhandel. Bara för att förvissa mig om att de stod där. Redo att läsas.