Just nu totalfrossar jag i höst. Det kan inte finnas någon annan årstid som lämpar sig så väl för akademiskt arbete.  Det är liksom de intellektuellas tid. Humanistkoftan är plötsligt ett modeplagg. Man får tända ljus, dricka te och sitta under en filt och läsa. När man går hem från jobbet kan man dra på sig baskern och sparka i frasande lövhögar.

Och denna veckan har jag dessutom tre härliga dagar med bara avhandlingsskrivande utan möten eller andra konstiga avbrott. Äntligen! Jag hittar så mycket spännande som jag gärna vill skriva om på bloggen, jag har bara inte lyckats lista ut på vilket sätt än.

Dessutom har jag efter en lång skönlitterär torka börjat läsa ordentligt. Tidigare i höst blev jag överförtjust i Monica Fagerholms Den amerikanska flickan och den suggestiva miljö som målas upp av trakterna kring Buleträsket och av huset med sin tomma simbassäng. Det är sällan flickvänskap skildras riktigt, riktigt bra, men Fagerholm är lysande.

Förra veckan var jag i London med jobbet och passade då på att ta med mig Rikard III. En gång brukade jag läsa en Shakespeare-pjäs var gång jag reste någonstans, men det händer mer sällan nu. Om igen förundras jag över hur han kan vara så modern. Förlägg handlingen till Afghanistan, Irak eller Kongo och Rikard III blir lika förfärande aktuell som den var när den en gång skrevs, runt 1591. Shakespeares analys av maktbegäret är som vanligt storartad. Jag tror jag måste skriva en hyllningstext här på bloggen till denna min stora husgud framöver.