En hyllning till William Shakespeare

Okej, här kommer den. Den utlovade hyllningen. Och håll i er, för när det gäller William Shakespeare är jag komplett besinningslös och fullständigt oemottaglig för andra åsikter än mina egna.

Jag hade träffat på Shakespeare ganska många gånger (jag gick ju teaterlinje, gud bevars!) innan vi för första gången möttes på riktigt. Det gick till såhär: jag strosade runt bland hyllorna inne på stadsbiblioteket i Umeå och fick av någon anledning fatt i en gammal sliten upplaga av Hamlet och började läsa. Jag hade nog inte ens hunnit till akt 2 innan jag bestämde mig för att jag ville sätta upp den, men inte för allt den innehöll utan för det den saknade. Till exempel kvinnor. Så jag bestämde mig för att göra en version av Hamlet med ombytta kön (detta var innan Uppsala stadsteater gjorde nästan samma sak med Helena Bergström i huvudrollen som Hamlet). Under repetitionerna byttes min syn på Shakespeare som en skaplig renässansdramatiker till ogrumlad dyrkan och vördnad. Shakespeare är nämligen inte läsarnas författare. Inte heller är han regissörernas författare. Han är skådespelarnas författare. För skådespelaren blir han en bottenlös källa att ösa ur med tusen nyanser. En text som när man skrapar på den visar sig bestå av skikt efter skikt nästan i all oändlighet. Ingen är så generös som Shakespeare. Ingen annanstans blir människan så storslagen och så liten. Ingen annan kan på samma sätt gestalta hennes kärlek, hennes brister och hennes grymhet. Utan att rygga för de mest bestialiska dragen i människans väsen, skildrar han henne ändå utan att klandra. Inför varje karaktär – om det är den uppblåsta Malvolio, de kalla systrarna i Kung Lear som förskjuter sin far, eller den av makt förblindade Lady Macbeth – finns alltid ett stråk av försonande värme. Någon dömande Gud är Shakespeare inte. Mera av en nådens.

Sedan har han en fördel till: man kan tolka honom. Man kan böja, bända, dra och slita i hans texter hur mycket som helst: de går ändå inte sönder. Det är som om de är av vatten: mjukt följsamma, skiftande och föränderliga – och ändå alltid detsamma.

Att komedierna sedan alltid är uppbyggda kring en stomme av svärta, och att tragedierna alltid innehåller ett visst mått av uppsluppenhet gör att han heller aldrig blir ytlig eller enkel, stel eller klichéartad. Så kan man som Linus Fellbom ta fasta på det bisarra i Rikard III:s grymhet, men man kan också som Mats Ek lyfta den spända, skälvande sorgen som bor i Köpmannen i Venedig.

Men det märkligaste av allt är väl ändå att han i slutet av 1500-talet skriver om människan som hon är 2010.

Så hyllningstal slut.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s