Hemmet har under dagen rensats upp efter den oreda bokrean ställt till med. Ett tag tycktes det ligga böcker i travar precis överallt i min lägenhet men nu är var bok på sin plats. De tre nytillskott som jag är mest nöjd med är den fantastiska boken ”Tankens bilder” från en utställning på Bildmuseet som jag tyvärr missade och två diktsamlingar: Ann Jäderlunds översättning av Emily Dickinssons dikter i ”Gång på gång blir skogarna rosa” och Rosmarie Waldrops ”Äpplets vana att falla”. Jag har läst dikter så länge jag kan minnas. Ja, jag började nog i samma veva som jag lärde mig att läsa. En av de böcker som jag oftast lånade hem från mitt gamla skolbibliotek var Siv Widerberg och Anna Arténs fina antologi ”Kärlek och uppror”. Till sist fick jag ett eget exemplar som snart blev sönderläst. De få dikter som jag har lyckats lära mig utantill är alla därifrån. Det bästa med antologin är att jag aldrig någonsin fattade att jag var sysselsatt med att läsa poesins giganter. Här fanns poeter från Nils Ferlin till Edith Södergran och Sonja Åkesson men jag läste dem helt omedveten om att de tillhörde en slags klassikerkanon. Jag läste dem för att jag tyckte att de var bra. Punkt slut.  I takt med att jag blev äldre skiftade favoriterna och mina tolkningar av dikterna. Somliga växte med åren, andra krympte. Några krympte först och växte sedan igen. Man kan aldrig förutse vilka strängar en dikt slår an i en.

Den bok jag nuförtiden brukar ha med mig i väskan när jag reser någonstans och bara har plats för en enda bok är pocketupplagan av Tomas Tranströmers samlade dikter. Det är som att ha en värld i väskan. Eller tusen romaner. Det har alltid fascinerat mig hur ett par rader kan glänta på dörren till hela universum. Ofta tycker jag bäst om dikter jag inte riktigt förstår men som öppnar bilder i mig som i sin tur väcker känslor. Jag läser dikter ungefär som när jag tittar på dans, med kroppen och inte med huvudet eller intellektet (som om de två skulle vara olika separerade delar av en människa. Det är det förstås inte alls, det är ju en absurd tanke.) Men jag läser inte  i syftet att begripa dikten utifrån någon slags förnuftsbaserad logik som innebär att man i princip stänger alla dörrar utom en enda, varifrån man låter ljuset falla in och bestämma färg och form på det som betraktas, utan genom en spontan associativ förståelse. Som att öppna alla dörrar och fönster och vara beredd på allt.

Jag har läst dikter så länge och så självklart att jag blir stum av förundran och förvåning när jag stöter på människor som inte gör det. Som kanske aldrig gjort det och för vilka sådana saker som metaforer eller känsloladdade bilder är som främmande, obegripliga länder. Jag tänker alltid att något måste saknas i deras liv, men så behöver det förstås inte alls vara. Vi har ju alla behov av olika saker. För mig är dikten den yttersta förklaringsmetoden; den som får världen att bli begriplig. Till exempel kan inga nyhetsartiklar, rapporter, dokumentärer eller föreläsningar i världen få mig att förstå allvaret i vårt missbruk av jordens resurser så väl som Harry Martinssons ”Aniara”. Historiken om rymdfärjan som på flykt från en förstörd planet hamnar ur kurs och fortsätter ut i rymdens isande ensamhet läste jag för första gången på ett försenat tåg genom vinternatten en jul. Det var en mycket effektfull inramning.

På sjätte året Aniara drog

med oförminskad fart mot Lyrans bild.

Chefsastronomen höll ett föredrag

för emigranterna om rymdens djup

I handen höll han upp en vacker skål av glas:

 

Vi börjar långsamt ana att den rymd

vi färdas fram i är av annat slag

än vad vi tänkte var gång ordet rymd

på Jorden kläddes med vår fantasi.

Vi börjar ana att vår vilsegång

är ännu djupare än först vi trott

att kunskap är en blå naivitet

som ur ett tillmätt mått av tankesyn

fått den idén att Gåtan har struktur.

Vi anar nu att det vi kallar rymd

och glasklarhet kring Aniaras skrov

är ande, evig ande ogripbar

att vi förlorat oss i andens hav.

 

Vårt rymdskepp Aniara färdas fram

i någonting som ingen hjärnskål har

och heller ingen hjärnsubstans behöver.

Hon färdas fram i någonting som är

men ej behöver vandra tankens väg:

en ande som är mer än tankens värld.

Ja, genom Gud och Död och Gåta går

vårt rymdskepp Aniera utan mål och spår.

O, kunde vi nå åter till vår bas,

nu när vi upptäckts vad vårt rymdskepp är:

en liten blåsa i Guds andes glas.

 

Jag skall berätta vad jag hört om glas

och då skall ni förstå. I varje glas

som står tillräckligt länge oberört

förflyttas glasets blåsa efterhand

oändligt sakta mot en annan punkt

i glasets kropp och efter tusen år

har blåsan gjort en resa i sitt glas.

 

På samma sätt i en oändlig rymd

där svalg av ljusårs djup sin välvning slår

kring blåsan Aniara där hon går.

Ty fastän farten som hon gör är stor

och mycket högre än en snabb planets

är hennes hastighet med rymdmått sedd

på pricken svarande mot den vi vet

att blåsan gör i denna skål av glas.