Jag ägnar fredagseftermiddagen åt en artikel till en kurs i examination och utvärdering som jag ska gå där författaren (David Boud) diskuterar hur utvärderande ska anpassas till ”a new world of supercomplexity” och hur studenter ska förberedas för en ”increasingly unknowable future.” Även om annat i artikeln är intressant kan ju historikern i mig inte låta bli att haka upp sig på dessa slentrianmässiga floskler.Är ordet komplext redan för   klent och urvattnat för att kunna användas? Kan något överhuvudtaget vara superkomplext? Hur avgör man i så fall vad som är superkomplext och vad som bara är komplext?

Men det som retar mig mest är naturligtvis inte ogenomtänkta begrepp. Utan den något onyanserade föreställningen att vi lever i en alldeles särskilt komplex värld där allting går särskilt fort och där framtiden är särskilt osäker. Jag har för min del aldrig stött på någon text från någon tid, det må vara antik eller medeltid, 1600-tal eller 1800-tal, där den egna tiden INTE har beskrivits som komplex, rörig och svårbegriplig. Aldrig brukar någon skriva: ”herregud vilken tråkig, stillastående, enkel, långsam och lättbegriplig värld vi lever i. Om det ändå blev lite mer förvirrat!” Att tidigare generationer skulle ha levt i en mer förutsägbar värld är ingenting annat än en konstruktion, skapad för att lyfta fram känslan av den egna tidens vilsenhet. Naturligtvis uppfattar vi vår egen tid som förvirrad, komplex och vilsen. Vi vet ju inte hur det går. Till historien har vi däremot facit och därför upplevs den som förutsägbar och trygg. Men de som levde då, mitt i det som vi betraktar som ett litet led i den stora berättelsen om världens framåtskridande (eller snara undergång beroende på hur man ser det), de hade inget facit. För dem var allt lika obegripligt som vår tids händelser är för oss nu.

Känslan av kaos löper istället som en röd tråd genom historien. Det finns ingen hejd på hur bullrig, stökig, brutal och förvirrad den egna tiden tycks vara. Människor tycks alltid ha mera bråttom än förut, vara mer självupptagna och mindre moraliska. Informationsmängden har på samma sätt alltid tyckts vara henne övermäktig. Vi kan ju roat le över Wilhelm Gottfried Leibniz som 1680 i ett brev till Louis XIV oroade sig för  ‘the horrible mass of books which just keeps growing.’* men hans oro var säkert inte mindre än vår bara för att vi råkade få internet.

Det som skiljer är om kaoset beskrivs som något gott  – något som kommer ur en värld stadd i lycklig förändring, som präglas av framåtskridande och kreativitet, upplysning och produktivitet –  så som världen till största delen beskrivits efter upplysningen. Eller om kaoset är något ont – en föraning om domedagen, om jordens undergång och världens förfall – som världen ofta beskrevs under medeltiden.  Förslagen på hur kaoset ska stävjas och ordningen återställas skiljer sig också: ska man ta till Gud, bön, högre moral, åberopande av gamla traditioner och gamla värderingar eller gäller anpassning, ökad kunskap och mer teknik? Ibland existerar flera förslag samtidigt så att hängivna nyliberalister ser innovation, kreativitet och tillväxt som kaosets  varsamma ryttare, samtidigt som andra betraktar kaoset som en negativ kraft som bäst undertrycks och hålls i schack genom ett raskt återvändande till det som man föreställer sig är gamla traditioner. Båda har fel. Vi lever inte alls i en superkomplex tid.  Vår framtid är inte mer och mer okänd och föränderlig. Världen har alltid varit komplex och framtiden alltid lika okänd. Vi behöver alltså inte hetsa upp oss över att just vi hamnat i en onormalt föränderlig tid eller för den delen känna oss särskilt ensamma om det. Vi delar känslan med Wilhelm Gottfried Leibniz och många fler.

Jag oroas dock över hur man nu som då, använder människors upplevelse av att leva i kaos för maktsyften. Om man på 1600-talet talade om vikten att leva gudfruktigt, att be sina böner och vara ärlig för att Gud inte skulle straffa samhället med kaos, förfall, svält, krig och förstörelse så talar man idag om vikten av att vara anpassningsbar, medgörlig och ständigt beredd att rätta sig efter en ”föränderlig arbetsmarknad” eller ett ”föränderligt samhälle.” Genom att sprida en bild av världen som en oordnad, farlig plats och sedan inleda förhandlingar mellan människans längtan efter trygghet å ena sidan och samhällets behov å den andra sidan gör makten anspråk på rätten att välja våra liv åt oss. Genom att ge oss ett ord som superkomplext initieras också ett handlingsmönster eller ett beteende. Det skulle jag gärna läsa en artikel om.

*Om man läser fantastiska mittseminarietexter belönas man med roliga exempel!

Förra helgen var jag på Åland och deltog i De svenska historiedagarna. De anordnas varje år, på olika platser som på något sätt har anknytning till Sverige. Innan jag skulle åka dit var det någon som beskrev evenemanget ungefär som en festival för historienördar. Det var en träffande beskrivning. Där samlades allt från akademiker, historielärare, journalister, förlagsfolk och helt vanliga historieintresserade människor under ett och samma tak. Det var trevligt och intensivt och många intressanta möten.

Samtidigt: om jag hade åkt dit utan att redan vara en fullfjädrad historienörd så hade jag nog inte blivit det av att vara där. Det fanns lite för mycket av den där typen av historia som en gång i tiden mötte en i skolböckerna: krig, gubbar och politik. Inget ont om vare sig krig, gubbar eller politik men det blir en alldeles särskilt sorts historia om man hela tiden har dem i förgrunden. Om De svenska historiedagarna ger någon slags fingervisning om hur ”allmän historia” ser ut i Sverige idag så är ”allmän historia” något ganska smalt. Jag funderar på vad det säger att jag hela tiden på sidan av diskuterade kvinnors villkor med andra kvinnor,  som en slags undergroundrörelse som aldrig syntes på de stora scenerna. Eller som att kvinnors, barns och vanligt folks historia fortfarande tycks fungera som en tilläggshistoria av den sort som får utrymme först när den ”riktiga” (gubbarna, krigen, politiken) historien är avklarad. Jag vet inte om någon skulle vara beredd att beskriva sin egen samtid på det viset. Att det är Fredrik Reinfeldt som verkligen säger något om hur det är att vara människa 2012 eller som förklarar varför världen ser ut som den gör och hur de processer som förändrar den en gång kommit till. Att det som händer hos vanliga familjer, på vanliga arbetsplatser, i flickrum,  på gator, krogar, bibliotek och fotbollsmatcher är ett slags tillägg till hur livet gestaltar sig för en nyskild statsminister. Eller är det så framtidens historieskildringar kommer visa vår tid?

Hursomhelst så fick jag segla galeas. Det var fantastiskt!