Litteratur får tiden att upphöra

”Litteratur får tiden att upphöra.”

Det var dagens citat från radion i morse. Och det är ju sant. Jag läser Shakespeare, Virginia Woolf eller Henrik Ibsen som vore de samtida med mig. Som om det var just min värld de beskrev och rörde sig i. Aldrig att jag funderar på vad i Shakespeares pjäser som är uttryck för det tidiga 1600-talet. Jag funderar på sådant som kärlek, hat, sorg, glädje, vänskap och makthunger. Att Virginia Woolf föddes ganska exakt hundra år före mig är något jag glömmer när Orlando kör sin sportbil ut mot sitt stora, hotade fädernesgods och Noras kamp mot instängdheten och förtrycket är inte bundet till någon särskild tid och plats, även om ”Ett dockhem” i sig var ett inlägg i en pågående samhällsdebatt.

Men vad jag sysslar med som historiker är tvärtom. Historikern får tiden att bli till. Att skapa avstånd, det är liksom poängen med historikerns arbete. Att särskilja fenomen från varandra, blottlägga förändringar och knyta vissa sorts tankar till både tid och plats. Det är en balansgång. När är ett uttalande verkligen ett uttryck för en tid och en plats och när är det bara en spegling av mig själv som människa?

Jag tänker att man måste vara försiktig så att man inte blandar ihop de båda. En historiker som läser källmaterial som litteratur blir förstås anakronistisk. Men vad händer med någon som läser litteratur som en historiker?

 

Kongo-en historia

Jag har nu läst 320 sidor i David van Reybroucks nyöversatta bok om Kongos historia. Det är cirka 210 sidor kvar men jag har börjat tvivla på om jag verkligen uthärdar. Till en början var jag så entusiastisk. En bred, översiktlig bok om Kongo ur ett kongolesiskt perspektiv och med den lilla människan i centrum lät ju precis som en sådan bok jag hade letat efter. Med en författare som medvetet strävar efter att komma bort från ett eurocentriskt, kolonialistiskt perspektiv. Men ju mer jag läser desto mer är det något som skaver. Intentionen stämmer inte med utförandet. Jag vet inte om det har att göra med att författaren själv är oförmögen att skaka av sig det kolonialistiska perspektivet, om han saknar den där skarpa inkännande förmågan som kännetecknar duktiga människoskildrare eller om han bara är berättartekniskt klantig. Kanske är det lite av varje.

van Reybroucks ambition är att alltså att skriva en bred bok om Kongos historia, från de första bosättningarna till modern tid. Ambitionen är inte att vara objektivt saklig, snarare personlig. Han kombinerar historiska fakta med egna intervjuer av ”vanliga människor” i Kongo. Genom dem försöker han få fatt i det historiska skeendet, i ögonblicksbilder, känslor och stämningar och kanske ge en förståelse för Kongo inifrån. Han börjar på ett sätt som gör mig alldeles lycklig. Med havet och med Kongofloden som utgör Centralafrikas stora pulsåder. Genom hela Kongos förhörhistoria håller han mig på gott humör. Det är egentligen inte förrän han börjar snudda vid modern tid (ur mitt perspektiv 1800-tal och framåt) som jag börjar upptäcka vissa störande drag. Om man bortser från det faktumet att de ”vanliga människor” van Reybrouck träffar på i Kongos städer nästan uteslutande är män – åtminstone är det män som bereds plats i långa, utförliga kapitelavsnitt – och att de flesta kvinnor reducerats till att vara tillbehör vid poolkanten (ur den vite mannens perspektiv) eller åtråvärda symboler för makt (vita kvinnor ur den svarta mannens perspektiv) framträder ganska snart ett annat, ännu mer irriterande mönster. Var gång oroligheter utbryter i Kongo räknas de döda européerna noga medan kongolesiska offer regelmässigt lämnas därhän, ibland med hänvisningen ”för många för att ens kunna räknas” eller ”det saknas siffor över offren”.  Jag accepterar att det kanske inte finns siffror, men en uppskattning kan man ju åtminstone bjuda på. Allt annat är lättja. Om inte annat signalerar utelämnandet att somliga människor förtjänar att räknas, medan andra inte spelar någon roll.

Likaså är det till européerna och deras reaktioner van Reybrouck först vänder sig till var gång någonting inträffar. När Katanga försöker bryta sig ut ur det nyligen självständiga Kongo och kriget står för dörren, finner van Reybrouck det nödvändigt att ägna en stund åt sin far, den 22-årige flamländaren som i denna stund anlände till Kongo. Medan striderna rasar mellan utbrytarstaten och Kongos regeringstrupper får vi veta hur belgarna roar sig på sportklubben, dricker drinkar vid poolkanten och lever ett behagligt avskärmat liv under skydd av belgiska trupper. Jag tror att van Reybrouck vill lyfta fram det absurda i detta liv och visa hur verklighetsfrämmande den koloniala vita eliten levde. Problemet är bara att han inte riktigt förmår dölja en slags romantisk, eller nostalgisk, förtjusning över detta försvunna, absurda liv. Det är lite för kittlande för att han ska kunna låta bli att ständigt återvända till poolkanterna och martinidrinkarna och belgarna, som ju tillhör en europeisk kultursfär han faktiskt känner. Dessutom upptar dessa, tidvis ganska långa skildringar, en massa plats som hade kunnat ägnas åt annat. Kongoleserna till exempel. Men denna europeiska besatthet präglar vartenda kapitel jag hittills läst. Kongoleserna förblir, trots att han desperat i intervju efter intervju gärna vill visa vilken upplyst, jämlik och fördomsfri europé han är, det främmande och det annorlunda. Han själv förblir en slags nutida kolonisatör, visserligen en sympatisk, vetgirig och nyfiken sådan som står mycket långt ifrån den profitdrivna, rasistiska elit som en gång trasande sönder folks liv i Kongo, men likväl en kolonisatör. Hans egen röst står i vägen för de andra rösterna han säger sig vilja skildra. Han kliver inte tillbaka ett ögonblick. Genom hans ögon ska vi storögt imponeras över att han, flamländaren, lyckats hitta den kongolesiska man, stödd på ett gammalt paraply och som säger sig vara född 1882 som gett honom precis den inledande ram han behöver för sitt storslagna bokprojekt, mitt i det gudsförgätna stekheta Kinshasa. (Kinshasa har noga målats upp som en bedrövlig stad, med blekta fallfärdiga hus och undermålig infrastruktur sidorna dessförinnan.) Genom hans ögon ska vi intressera oss för hans fars belgiska bekanta under 1960-talets turbulens istället för de händelser som verkligen spelade roll. Jag undrar ibland om det är Kongo eller van Reybroucks Tintin-komplex boken egentligen handlar om.

Dessutom försöker han sig på ett berättartekniskt grepp som jag inte tycker att han behärskar. Konsten att genom den lilla människan skildra den stora historien kräver absolut gehör med öga inte bara för det mänskliga livets alla nyanser, tillkortakommanden, förhoppningar och farhågor utan också för historien och de strömmar som historien är. van Reybrouck saknar blicken, eller åtminstone talangen att sätta blicken på pränt och jag upplever det som om han vänder och vrider, bänder och böjer på människors liv så att de ska foga sig in i den berättardramaturgi han redan har på plats i sitt huvud. Det behöver förstås inte vara så, men det är så det känns. Om man gillar den typen av historieskrivning, där en människa får spegla hela det historiska skeendet kan man med fördel läsa Peter Englund istället.

van Reybrouck har för övrigt fått många pris för sin bok. Jag undrar om det möjligen är för att han så mästerligt lyckas framstå som en antikolonisatör samtidigt som han oupphörligt stryker den gamla kolonin medhårs. På så sätt kan han vara en författare för de européer som gärna vill lindra sitt dåliga samvete över svinaktigt beteende i Afrika, samtidigt som han aldrig, ens för ett ögonblick, utgör något verkligt hot mot deras världsbild. Européerna civiliserade trots allt Kongo i van Reybroucks värld. Det gick bara lite för fort.

Varför politiker ska vara lite försiktiga med historia

Två miljöpartister föreslår i en motion till Riksdagen att statyerna av Gustaf II Adolf och Karl XII i Stockholm borde flyttas till en mer undanskymd plats.  Alltså, jag är ju inget stort fan av gamla kungar så jag blir inte särskilt upprörd av förslaget i sig. Det kan väl vara kul att flytta runt på statyer.  Men sedan skriver tidningen DN något intressant och jag hoppades vid Gud att det var någon klumpig mediaformulering innan jag insåg att det faktiskt stod så i motionen. På riktigt. Jag citerar:

De två envåldshärskarna ledde landet under olika perioder av Sveriges stormaktstid. Krig, misär och ett skoningslöst förtryck präglade denna epok. Sveriges stormaktstid var en mörk tid, i vårt land såväl som i andra länder som drabbades av svensk aggression.

Jag har ett råd att ge politiker som får lust att fiffla med historiska ämnen. Konsultera en historiker. Snälla. Bara gör det!

Jag är så innerligt trött på schablonbilden av stormaktstiden som en dyster, plågsam och våldsam tid. Stormaktstiden verkar i det allmänna medvetandet ha två lägen: antingen är det höljt i skimrande storsvensk ära eller dränkt i fullständig misär. Oavsett vilken åsikt man har så mäter man vid båda tillfällena stormaktstiden mot vår egen tids värderingar och önskar på något sätt att vi antingen vore mer som dem eller att de vore mer som oss. Båda är orättvist. Det finns gott om krig, sjukdomar, missväxt och allmänt elände man kan dra fram om man vill beskriva stormaktstiden som en mörk och dyster period. Men det är samma dystra periods centralisering och administrativa uppbyggnad som gör att de två motionerande miljöpartisterna har en Riksdag att motionera till. Ingen historisk period kan förresten reduceras till att enbart vara elände, allra minst en sådan händelserik, omtumlande, skiftande, föränderlig tid som det långa 1600-talet. Att termen envåldshärskare är historiskt felaktig för en kung som Gustaf II Adolf (enväldet räknas mellan 1680-1718) samt att ”skoningslöst förtryck” är en sanning med modifikation säger sig självt. För att förtrycka någon ”skoningslöst” måste man ha medel att upprätthålla en hård kontroll och sådana medel är det tveksamt om det var någon tidigmodern regent som hade eller ens önskade sig. Jag rekommenderar för övrigt Göran Malmstedts ”Bondetro och kyrkoro” för alla som tror att stormaktstidens människor satt ängsligt hukande i kyrkobänkarna under sina skoningslösa kungar, domderande domedagspräster och vinande bödelsyxor söndagarna i ända. Eller mitt källmaterial, men det är mer svårläst och otillgängligt.

Miljöpartisterna fortsätter sedan med den glättiga ton som jag noterat är vanlig bland politiker när de kommer in på Sverige Av Idag. Vårt förflutna var möjligen mörkt och dystert men:

Sedan statyerna över dessa kungar restes har Sverige väsentligen utvecklats till ett demokratiskt och fredligt land. Den forna aggressionen kommer visserligen numera också till uttryck i form av en överdimensionerad och djupt skamlig vapenexport. Krigarkungarna passar ändå sällsynt illa som symboler för vårt nutida Sverige som vi vill se det.

Jag är fullt överens med miljöpartisterna när det gäller den skamliga vapenexporten. Men varför är det så att ett land som är förment demokratiskt och fredligt av tvång måste sopa sin möjligen mindre smickrande historia under mattan?  Samma reaktion mötte mig upprepade gånger under Märkesåret 1809, då av kommunalpolitiker som tyckte att det var onödigt att sysselsätta sig med krigshändelserna 1809 och att man istället borde fira ”tvåhundra år av fred”. Att det faktiskt inte handlade om tvåhundra år av fred bekymrade inte politikerna särskilt mycket. Och att ”freden” under dessa nästan tvåhundra år ingalunda haft en självklar ställning behövde man inte heller diskutera. Förutom att man inte precis visar någon särskild respekt för de individer som genomlevde detta krig (och nu tänker jag inte på att hedra krigshjältar eller lägga ned kransar vid generalernas gravar, utan den lilla, vanliga människan) så är det också ett falskt tillrättaläggande av historien. Eftersom vi nu blivit så demokratiska och duktiga behöver vi tydligen inte längre ha något förflutet. I synnerhet inte om det är plågsamt.

Det är möjligt att statyerna inte alls passar som symboler över ett nutida Sverige, men måste de vara det? Kan de inte vara en påminnelse om vad som var förr? Jag tror vi behöver sådana påminnelser ibland. Om inte annat för att få någonting att fästa våra funderingar vid. Något att ta spjärn emot när vi diskuterar vår samtid och varför den ser ut som den gör. För att kunna bilda oss några klara uppfattningar om vilka vi vill bli måste vi veta vilka vi har varit. Nu kan man ju vilja flytta på statyer i alla fall. De kanske är fula och missprydande, står i vägen eller så finns det något annat som skulle passa bättre just där. Må så vara. Men flytta inte dem för att de påminner om ”krig, misär och förtryck”.  Eller om värderingar som vi inte längre vill kännas vid. Det är bara okunnigt och dumt.

Historikern Eric Hobsbawm har för övrigt skrivit att historikerns uppgift är att påminna sina landsmän om sådant de helst vill glömma. Det tycker jag är en bra utgångspunkt.