Två miljöpartister föreslår i en motion till Riksdagen att statyerna av Gustaf II Adolf och Karl XII i Stockholm borde flyttas till en mer undanskymd plats.  Alltså, jag är ju inget stort fan av gamla kungar så jag blir inte särskilt upprörd av förslaget i sig. Det kan väl vara kul att flytta runt på statyer.  Men sedan skriver tidningen DN något intressant och jag hoppades vid Gud att det var någon klumpig mediaformulering innan jag insåg att det faktiskt stod så i motionen. På riktigt. Jag citerar:

De två envåldshärskarna ledde landet under olika perioder av Sveriges stormaktstid. Krig, misär och ett skoningslöst förtryck präglade denna epok. Sveriges stormaktstid var en mörk tid, i vårt land såväl som i andra länder som drabbades av svensk aggression.

Jag har ett råd att ge politiker som får lust att fiffla med historiska ämnen. Konsultera en historiker. Snälla. Bara gör det!

Jag är så innerligt trött på schablonbilden av stormaktstiden som en dyster, plågsam och våldsam tid. Stormaktstiden verkar i det allmänna medvetandet ha två lägen: antingen är det höljt i skimrande storsvensk ära eller dränkt i fullständig misär. Oavsett vilken åsikt man har så mäter man vid båda tillfällena stormaktstiden mot vår egen tids värderingar och önskar på något sätt att vi antingen vore mer som dem eller att de vore mer som oss. Båda är orättvist. Det finns gott om krig, sjukdomar, missväxt och allmänt elände man kan dra fram om man vill beskriva stormaktstiden som en mörk och dyster period. Men det är samma dystra periods centralisering och administrativa uppbyggnad som gör att de två motionerande miljöpartisterna har en Riksdag att motionera till. Ingen historisk period kan förresten reduceras till att enbart vara elände, allra minst en sådan händelserik, omtumlande, skiftande, föränderlig tid som det långa 1600-talet. Att termen envåldshärskare är historiskt felaktig för en kung som Gustaf II Adolf (enväldet räknas mellan 1680-1718) samt att ”skoningslöst förtryck” är en sanning med modifikation säger sig självt. För att förtrycka någon ”skoningslöst” måste man ha medel att upprätthålla en hård kontroll och sådana medel är det tveksamt om det var någon tidigmodern regent som hade eller ens önskade sig. Jag rekommenderar för övrigt Göran Malmstedts ”Bondetro och kyrkoro” för alla som tror att stormaktstidens människor satt ängsligt hukande i kyrkobänkarna under sina skoningslösa kungar, domderande domedagspräster och vinande bödelsyxor söndagarna i ända. Eller mitt källmaterial, men det är mer svårläst och otillgängligt.

Miljöpartisterna fortsätter sedan med den glättiga ton som jag noterat är vanlig bland politiker när de kommer in på Sverige Av Idag. Vårt förflutna var möjligen mörkt och dystert men:

Sedan statyerna över dessa kungar restes har Sverige väsentligen utvecklats till ett demokratiskt och fredligt land. Den forna aggressionen kommer visserligen numera också till uttryck i form av en överdimensionerad och djupt skamlig vapenexport. Krigarkungarna passar ändå sällsynt illa som symboler för vårt nutida Sverige som vi vill se det.

Jag är fullt överens med miljöpartisterna när det gäller den skamliga vapenexporten. Men varför är det så att ett land som är förment demokratiskt och fredligt av tvång måste sopa sin möjligen mindre smickrande historia under mattan?  Samma reaktion mötte mig upprepade gånger under Märkesåret 1809, då av kommunalpolitiker som tyckte att det var onödigt att sysselsätta sig med krigshändelserna 1809 och att man istället borde fira ”tvåhundra år av fred”. Att det faktiskt inte handlade om tvåhundra år av fred bekymrade inte politikerna särskilt mycket. Och att ”freden” under dessa nästan tvåhundra år ingalunda haft en självklar ställning behövde man inte heller diskutera. Förutom att man inte precis visar någon särskild respekt för de individer som genomlevde detta krig (och nu tänker jag inte på att hedra krigshjältar eller lägga ned kransar vid generalernas gravar, utan den lilla, vanliga människan) så är det också ett falskt tillrättaläggande av historien. Eftersom vi nu blivit så demokratiska och duktiga behöver vi tydligen inte längre ha något förflutet. I synnerhet inte om det är plågsamt.

Det är möjligt att statyerna inte alls passar som symboler över ett nutida Sverige, men måste de vara det? Kan de inte vara en påminnelse om vad som var förr? Jag tror vi behöver sådana påminnelser ibland. Om inte annat för att få någonting att fästa våra funderingar vid. Något att ta spjärn emot när vi diskuterar vår samtid och varför den ser ut som den gör. För att kunna bilda oss några klara uppfattningar om vilka vi vill bli måste vi veta vilka vi har varit. Nu kan man ju vilja flytta på statyer i alla fall. De kanske är fula och missprydande, står i vägen eller så finns det något annat som skulle passa bättre just där. Må så vara. Men flytta inte dem för att de påminner om ”krig, misär och förtryck”.  Eller om värderingar som vi inte längre vill kännas vid. Det är bara okunnigt och dumt.

Historikern Eric Hobsbawm har för övrigt skrivit att historikerns uppgift är att påminna sina landsmän om sådant de helst vill glömma. Det tycker jag är en bra utgångspunkt.