Ikväll tittar ni väl alla på SVT:s ”Det hände här” ? Jag är åtminstone helförtjust i programidén att utgå från små orter i Sverige där man inte förväntar sig att någonting har hänt någonsin, för att vaska fram överraskande och spännande berättelser ur historien.  Dessutom är tre eminenta historiker med: Lisa Hellman, Anna-Maria Forssberg och Bo Eriksson. Jag kommer att bänka mig i förväntansfull spänning.

Det finns dagar då man undrar varför man överhuvudtaget ägnar sig åt något så meningslöst som historia. Och så finns det dagar då man inte skulle vilja göra något annat någonsin. Till exempel när seminariet har föreläsningsbesök i form av Joachim Östlund från Lund och man får glimtar ur ett fullständigt rafflande källmaterial om svenska sjömän som togs tillfånga av muslimska korsarer i Nordafrika. En hel värld öppnade sig. En värld när Medelhavet och Östersjön tillhörde samma rum och Sverige och Nordafrika plötsligt delade samma berättelse. För att vara någon som sysslar med skepp och sjömän blev jag pinsamt överraskad.De diffusa konturer jag hittills haft kring de konvojfarande örlogsskepp som då och då dyker upp i mina källor fick plötsligt skarpa linjer, färg och innehåll.

Det var för övrigt samma Joachim Östlund jag länkade till i ett annat sammanhang eftersom han hittat bevis för att svenska skepp transporterade slavar och deltog aktivt i Medelhavets slavhandel. Det är intressant vad som blir till självklara delar i ett lands historiemedvetande och vad som försvinner. Svenska handelsskepps närvaro i Medelhavet är sannerligen ett bortglömt kapitel vilket antagligen hör ihop med att ingen längre betraktar Sverige som en maritim nation. Det är dags att ändra på det och Joachim Östlunds kommande bok är ett stort steg på vägen.

Dagen avslutades med att jag hade glömt bort att det skulle utföras ett ljudtest här vid Forskningsfronten inför ombyggnationerna som ska ske i Humanisthuset i vår. Jag blev oerhört påmind, och mitt urtrista kapitel om lag, rätt och straff som just börjat glimra lite grann lämnades oavslutat i datorn.

Det händer  ibland att jag glömmer ta av mig mina historikerglasögon när jag går hem från jobbet och börjar betrakta min egen tid som om den ägde rum i det förflutna. Det händer också då och då att jag av misstag råkar sätta på mig ett par 1600-tals glasögon innan jag går ut genom dörren. I det första fallet blir världen lagom underlig. Det infinner sig en ganska behaglig distans där man kan betrakta mediaströmmarna, världshändelserna och medpassagerarna på bussen med ett slags analytisk förundran. I det andra fallet blir världen direkt vansinnig. Med 1600-talsmänniskans blick förvandlas allt det välbekanta, självklara och naturliga till ett kaos. Det är inte de uppenbara sakerna som är vansinniga. Inte att vi åker bil, buss och flyg eller kommunicerar med varandra genom små fyrkantiga tingestar som vi håller intill örat. Jag tror att 1600-talsmänniskan på sätt och vis skulle känna igen allt det där. Gud är en uppfinningsrik och storartad herre så varför skulle inte han kunna få människor att susa fram i 100 km i timmen eller flyga fritt ovan molnen? Pessimisten skulle kanske antagit att kraften kom från djävulen istället, men det gör ju detsamma så länge den går att förklara.

Nej, det vansinniga  är hur vi tänker. Med 1600-talets glasögon har vår tid ett klart osunt förhållande till pengar och till det materiella överhuvudtaget. Marknadsekonomin saknar all vettig logik för någon där ränta och egennytta är skällsord. Vi beter oss som sociala analfabeter där de enklaste hövlighetsfraser helt saknas och som ohämmade egoister där ingen tycks arbeta för någon annans bästa. Som de förtappade hedningar vi är  har vi ett förbryllande neurotiskt förhållande till olyckor, sjukdom och död. Det enda som någorlunda går att begripa är Facebook.   Att öppet tala om för allt och alla exakt vad man håller på med är något som 1600-tals människan skulle kunnat förstå och uppskatta. Men varför vi så gärna skryter om hur duktiga och lyckliga vi är istället för att tala om hur eländigt vi har det är däremot mycket egendomligt. Jakten på egen personlig lycka – inte på salighet i Guds rike utan på världslig lycka – framstår som nästintill obegriplig för någon som i fattigdomretorikens århundrade vant sig vid att livet är – och bör  framställas som – en prövning.

Även sedan jag fått glasögonen av mig brukar det dröja kvar en obekväm känsla. Det är det där med att den egna tiden, som framställer sig själv som så förnuftig, upplyst och logisk, har fått sig en törn. Våra sanningar är inte mer sanna än andra tiders sanningar. Vårt sätt att se på världen är varken det enda, det naturliga eller det rätta. Jag tänker ofta att det är detta som vi ska ha historia till. För att kunna byta glasögon och bli förundrade, skakade, uppmuntrade eller bestörta över vad vi i vanliga fall betraktar som ointressanta självklarheter.