Och det blev december! Snön har kommit, fluffmjuk och bländvit med gnistrande minusgrader. Det är pyntat på Skrubben

(här skulle det varit en bild, men tänk glitter, stjärneljus och O Helga natt och ersätt det med med billigt pynt från Clas Ohlsson, en tvivelaktig gran och en oortodox julkalender och du har Skrubben by advent)

och så är jag hemma från två veckors flängande. Konferensen i Kalmar var en på många vis spännande inblick i en främmande värld av arkeologer, osteologer och andra människor som sysslar med materiella ting. Min egen fascination för föremål bleknade i jämförelse med den passion för kanoner, benrester och vrakdelar som blottlades i diskussioner och frågestunder. Någon enstaka gång ville jag ställa mig upp och skrika: ”men människorna! människorna!”, men på det hela taget blev jag mest inspirerad. Framför allt kan jag inte låta bli att fundera på vad mycket intressanta saker man skulle komma fram till om man samarbetade mer över ämnesgränserna. Tillsammans kunde vi sätta ihop en mer enhetlig bild av det förflutna där både ting och tankar länkades ihop istället för att som nu sväva omkring i två separata sfärer.

Och så var det avhandlingsskrivandet. Travar av sjöhistorisk litteratur är nu staplade på skrivbordet och jag skruvar mig sakta in mot avhandlingens kärna: hur får man människor att göra saker som de faktiskt inte vill göra. Vägen dit är kantad med spektakulära fynd ur mitt källmaterial. Nästan som en adventskalender.