Plötsligt händer det…

Publicerat augusti 17, 2011 av annasara under Akademiker pysslar och fixar

Som idag. Jag hade bestämt mig för att skriva. Och jag kom till kontoret strax efter åtta, slog på datorn och… började skriva. Jag blev oerhört förvånad. Det låter kanske lite konstigt, men jag frångår mina planeringar mycket oftare än jag följer dem. Särskilt när det gäller avhandlingsskrivande och särskilt vissa avsnitt i den där avhandlingen. Det tar bara stopp. Ingenting stämmer. Alla exempel är fel och inte som jag minns dem, teoribygget är vacklande och luddigt och jag hittar aldrig de citat och resonemang ur tidigare forskning som jag behöver.

Men idag var det lätt som ingenting. Som om det där avsnittet om civilstånd, status och prestige aldrig någonsin varit ett problem. Jag hittade alla de rätta exemplen ur källmaterialet, alla de rätta teoretiska begreppen och hjärnan växlade obehindrat mellan analys och beskrivning. När jag måste kolla upp något ur tidigare forskning behövde jag inte spendera en timme på att hitta rätt forskare, rätt bok och rätt sida utan jag slog automatiskt upp precis just det citat jag behövde. Vore varje arbetsdag så här så vore det ju ingen konst att doktorera!

Tillbaka

Publicerat augusti 2, 2011 av annasara under Akademiker pysslar och fixar, Personligt

Igår var jag tillbaka på jobbet igen efter fem(!) veckors semester. Humanisthuset i augusti innan studenterna har anlänt är en stor, tyst och tom byggnad. Det känns lite som apokalypsen. Men i D-korridoren är folk på plats, flitliga och sommarsolbrända och på innergården samlas doktorander och post-docs runt en kanna kaffe och försöker tillsammans vänja sig vid att vara på plats igen. Lektorerna syns ännu inte till. Det är som att vara på ett slags forskarkollo utan föräldrar.

Förra året kändes dagarna efter semestern som att gå raka vägen in i en istid – efter varma, ljuvliga sommarlovsdagar fulla av frihet. Men i år är det annorlunda. I år är jag tillbaka full av ny kraft. Åh, jag var så trött i våras! Mitt avhandlingskapitel var bara kaos och minsta försök att ta itu med problemen gjorde mig helt utmattad. Men när jag kom in på kontoret i går och såg lappen jag skrivit åt mig själv före semestern gick det en ilning av lycka genom kroppen. Det stod:

”gå igenom källmaterialet och sortera upp det. Börja med Inkomna handlingar året 1676. ”

Mitt källmaterial! Mina sjöofficerare och båtsmän! Jag har inte ägnat dem en tanke på fem veckor men när jag lydigt började följa instruktionerna på lappen insåg jag att jag saknat dem.

Olycksår

Publicerat juni 7, 2011 av annasara under Akademiker pysslar och fixar, Flottan under stormaktstiden

Jag undrar ibland varför jag är så förtjust i 1670-talet. Det är flottans olycksår. Ingenting går som det ska. Allting folk tar sig för misslyckas och slutar i katastrofer. Det kan inte vara för att jag är bisarrt intresserad av olyckor, det måste vara något annat. Kanske är detta ”något annat” det att misslyckanden lockar fram det mänskliga på ett helt annat sätt än vad det lyckliga gör. Framgångarna blir i historiens backspegel så ofta till schablonartade hjälteskildringar. Sådana hjälteskildringar blir ofta endimensionella och allenarådande. En hjälteskildring tillåter bara att berättelsen berättas på ett enda sätt. Men i misslyckandet, där människan måste ifrågasätta sig själv och sitt agerande, framträder förvecklingar, nyanser och motstridigheter. Där finns det alltid flera sanningar än en enda. I framgångssagor är amiralen bara en amiral, men i misslyckandet blir han också en människa. Som i slutet av den långa kommissorialrättegången åren 1676 och 1677 där amiral Johan Bär står anklagad för en felmanöver och rättsledamoten Göran Gyllenstierna kommenterar: ”Jag ser fuller vi kunna intet komma åt att döma honom [så] vi vilja då fördenskull förena oss till slutet, och det ju förr ju hellre. Vem vet att såsom han är nu den äldsta efterlämnade amiral och verket bättre än någon annan av de unga förstår, om han ännu icke torde vara en nyttig man för Hans kungliga majestät och riket när han bliver som en amiral trakterad. Jag märkte att tårarna trycktes ur hans ögon när flottan gick ut, för det han intet fick följa med.”

Förutom den gripande bilden av den gråtande amiralen som står kvarlämnad på kajen väcker Gyllenstiernas uttalande en del frågor. För varför gråter Johan Bär egentligen? För att han tycker så förtvivlat mycket om att segla flottans skepp men inte får följa med? För att han är anklagad i en rättegång där han riskerar att mista liv, ära och gods? För att han inte blir ”hanterad” som en amiral? För att blidka rätten? Eller för något helt annat som inte har det minsta samband med flottans utlöpande även om Gyllenstierna tror så. Man blir helt enkelt mer nyfiken över hans tårar än vad man skulle blivit om han vunnit en stor seger och kommit hem storskrattande, höljd i ofantlig ära.