Igår var jag tillbaka på jobbet igen efter fem(!) veckors semester. Humanisthuset i augusti innan studenterna har anlänt är en stor, tyst och tom byggnad. Det känns lite som apokalypsen. Men i D-korridoren är folk på plats, flitliga och sommarsolbrända och på innergården samlas doktorander och post-docs runt en kanna kaffe och försöker tillsammans vänja sig vid att vara på plats igen. Lektorerna syns ännu inte till. Det är som att vara på ett slags forskarkollo utan föräldrar.

Förra året kändes dagarna efter semestern som att gå raka vägen in i en istid – efter varma, ljuvliga sommarlovsdagar fulla av frihet.  Men i år är det annorlunda. I år är jag tillbaka full av ny kraft. Åh, jag var så trött i våras! Mitt avhandlingskapitel var bara kaos och minsta försök att ta itu med problemen gjorde mig helt utmattad. Men när jag kom in på kontoret i går och såg lappen jag skrivit åt mig själv före semestern gick det en ilning av lycka genom kroppen. Det stod:

”gå igenom källmaterialet och sortera upp det. Börja med Inkomna handlingar året 1676. ”

Mitt källmaterial! Mina sjöofficerare och båtsmän! Jag har inte ägnat dem en tanke på fem veckor men när jag lydigt började följa instruktionerna på lappen insåg jag att jag saknat dem.