Författararkiv: annasara

Mot Karlskrona

Publicerat av under Akademiker pysslar och fixar, Personligt

Efter ett par veckor av idogt läsande och en mycket ledig och mycket solig påsk styr jag nu kosan söderut en sväng för att äntligen, för första gången, stifta bekantskap med Karlskrona. Det känns ju lite egendomligt att jag inte varit där, mitt avhandlingsämne till trots och det pirrar lite. Namn som Trossö, Drottningskär, Stumholmen – klingar välbekant från ett 300 år gammalt källmaterial men jag har ju aldrig sett platserna i verkligheten. Torsdag kväll håller jag en öppen föreläsning om livet ombord i stormaktstidens flotta på Marinmuseum.

För att göra mer reklam för mig själv:  från och med måndag så gästbloggar jag också i Vetenskapsrådets nättidning Curie. Där kommer jag hålla mig i skinnet och inte uttrycka några olämpliga åsikter om vare sig den pågående ombyggnationen av min arbetsplats eller akademin. Där kommer en samlad, seriös och behärskad doktorand istället formulera idel klokheter om vetenskapen!

Det är här

Publicerat av under Personligt

För snart exakt en vecka sedan var jag och presenterade mitt avhandlingsarbete på Statens Maritima museers personalkompetensdagar.  Det fyllde mig med inspiration och glädje och lust inför det fortsatte avhandlingsskrivandet.

Men det hjälper inte, för nu är det här. Påskupproret som jag börjat kalla det, eftersom det är nästan löjligt punktligt. Det dyker upp varje år fram på vårkanten. Antagligen triggas det av ljuset och minnet av studenttidens påsklov som under många år innebar ett intensivt skönlitterärt skrivande. Jag går liksom in i ett ”poetry-mode”. Det är ett splittrat tillstånd som kännetecknas av en nästan outhärdlig lust att skriva, en frustration över att det inte finns tillräckligt med tid för att skriva och över att ett annat slags skrivande tuggar sönder mina ord, mina meningar och  min förmåga att skriva uppriktigt. Med uppriktighet menar jag känslans språk, inte forskarens kalla tillrättaläggande av verkligheten. Det akademiska språket, som jag i vanliga fall tycker är roligt, utmanande och spännande att hålla på med, förvandlas i ”poetry-mode” till min främsta fiende. Jag avskyr det. Jag vill inte ha det i mitt hus. Jag hakar på ett barnsligt sätt upp mig på akademiska ord som jag tycker är löjliga och falska och som jag anser stör klangen i språket. Jag vill skriva olydigt. Med för långa meningar eller för korta, med för mycket adjektiv eller överhuvudtaget inga alls, med ett föraktfullt övergivande av alla skiljetecken ja även med skälva stavningens utesluttande (när jag är som mest utled på den korrekta, ordningssamma, lydiga, prydliga, dödligt tråkiga och hårt disciplinerade akademiskan).

Första gången detta drabbade mig blev jag förskräckt och tolkade det som en slags livskris. Passar jag överhuvudtaget i akademin? Borde jag inte fort som katten kasta in handduken och göra något annat? Nu, för fjärde gången, har jag blivit lite trött. Snälla skrivbegär, vad ska jag hitta på för att hålla dig på gott humör under våren? Jag försöker ge dig all den lediga tid jag har. Jag har lovat dig hela påsken. Jag kan inte göra mer; jag har tyvärr en avhandling att slutföra. Förhoppningsvis kommer detta slutförande inte vara resten av livet.

I år har jag fått ytterligare en utmaning. Humanisthuset ska byggas om. Det borgar för mycket hemarbete. Tidigare år har kontoret räddat mig. Jag har å det strängaste förbjudit mig själv att ägna mig åt något som helst skönlitterärt skrivande på jobbet. Gnällande, surande och suckande har jag suttit där och skrivit på min förhatliga avhandling medan fingrarna brann av andra historier. Om jag skulle ha brutit det förbudet, en endaste liten gång, skulle jag varit förlorad. Men hemma råder naturligtvis inget sådant förbud. Hemma skulle mitt ”poetry-mode” helt på egen hand kunna öppna upp andra word-dokument än avhandlingen. Och hur ska jag då stå emot?

Så jag skriver om den hotande katastrofen i hopp om att ljuset och spegeln ska oskadliggöra trollet. Att Påskupproret ska stilla sig, begära amnesti och krypa till förhandlingsbordet så snart jag tryckt på min blå publicera-knapp. Men detta kan förstås lika gärna vara diktatorns sista ord innan rebellerna stormar palatset.

P.s. Förra gången lät ”poetry mode” såhär: Skrivprocessen from hell, april 2012

Och året innan det tvingades jag terapiskriva flera inlägg på temat Att skriva med början i mars 2011

Året innan det tordes jag inte skriva på bloggen, men det lät i min privata lilla anteckningsbok ungefär: ”… men för övrigt saknar jag SKRIVANDE. Alltså verkligt skrivande där ord inte endast är transparenta etiketter på skeenden, förklaringar eller analyser utan ÄR något. Några sådan RIKTIGA ord tror jag inte jag skrivit på mycket länge.”/Daterat 21 mars 2010

Med andra ord, nästa år vid den här tidpunkten behöver ni inte läsa min blogg alls, för ni kan redan nu räkna ut vad blogginläggen kommer att handla om!

I denna skål av glas

Publicerat av under Om andra böcker, Personligt

Hemmet har under dagen rensats upp efter den oreda bokrean ställt till med. Ett tag tycktes det ligga böcker i travar precis överallt i min lägenhet men nu är var bok på sin plats. De tre nytillskott som jag är mest nöjd med är den fantastiska boken ”Tankens bilder” från en utställning på Bildmuseet som jag tyvärr missade och två diktsamlingar: Ann Jäderlunds översättning av Emily Dickinssons dikter i ”Gång på gång blir skogarna rosa” och Rosmarie Waldrops ”Äpplets vana att falla”. Jag har läst dikter så länge jag kan minnas. Ja, jag började nog i samma veva som jag lärde mig att läsa. En av de böcker som jag oftast lånade hem från mitt gamla skolbibliotek var Siv Widerberg och Anna Arténs fina antologi ”Kärlek och uppror”. Till sist fick jag ett eget exemplar som snart blev sönderläst. De få dikter som jag har lyckats lära mig utantill är alla därifrån. Det bästa med antologin är att jag aldrig någonsin fattade att jag var sysselsatt med att läsa poesins giganter. Här fanns poeter från Nils Ferlin till Edith Södergran och Sonja Åkesson men jag läste dem helt omedveten om att de tillhörde en slags klassikerkanon. Jag läste dem för att jag tyckte att de var bra. Punkt slut.  I takt med att jag blev äldre skiftade favoriterna och mina tolkningar av dikterna. Somliga växte med åren, andra krympte. Några krympte först och växte sedan igen. Man kan aldrig förutse vilka strängar en dikt slår an i en.

Den bok jag nuförtiden brukar ha med mig i väskan när jag reser någonstans och bara har plats för en enda bok är pocketupplagan av Tomas Tranströmers samlade dikter. Det är som att ha en värld i väskan. Eller tusen romaner. Det har alltid fascinerat mig hur ett par rader kan glänta på dörren till hela universum. Ofta tycker jag bäst om dikter jag inte riktigt förstår men som öppnar bilder i mig som i sin tur väcker känslor. Jag läser dikter ungefär som när jag tittar på dans, med kroppen och inte med huvudet eller intellektet (som om de två skulle vara olika separerade delar av en människa. Det är det förstås inte alls, det är ju en absurd tanke.) Men jag läser inte  i syftet att begripa dikten utifrån någon slags förnuftsbaserad logik som innebär att man i princip stänger alla dörrar utom en enda, varifrån man låter ljuset falla in och bestämma färg och form på det som betraktas, utan genom en spontan associativ förståelse. Som att öppna alla dörrar och fönster och vara beredd på allt.

Jag har läst dikter så länge och så självklart att jag blir stum av förundran och förvåning när jag stöter på människor som inte gör det. Som kanske aldrig gjort det och för vilka sådana saker som metaforer eller känsloladdade bilder är som främmande, obegripliga länder. Jag tänker alltid att något måste saknas i deras liv, men så behöver det förstås inte alls vara. Vi har ju alla behov av olika saker. För mig är dikten den yttersta förklaringsmetoden; den som får världen att bli begriplig. Till exempel kan inga nyhetsartiklar, rapporter, dokumentärer eller föreläsningar i världen få mig att förstå allvaret i vårt missbruk av jordens resurser så väl som Harry Martinssons ”Aniara”. Historiken om rymdfärjan som på flykt från en förstörd planet hamnar ur kurs och fortsätter ut i rymdens isande ensamhet läste jag för första gången på ett försenat tåg genom vinternatten en jul. Det var en mycket effektfull inramning.

På sjätte året Aniara drog
med oförminskad fart mot Lyrans bild.
Chefsastronomen höll ett föredrag
för emigranterna om rymdens djup
I handen höll han upp en vacker skål av glas:
 
Vi börjar långsamt ana att den rymd
vi färdas fram i är av annat slag
än vad vi tänkte var gång ordet rymd
på Jorden kläddes med vår fantasi.
Vi börjar ana att vår vilsegång
är ännu djupare än först vi trott
att kunskap är en blå naivitet
som ur ett tillmätt mått av tankesyn
fått den idén att Gåtan har struktur.
Vi anar nu att det vi kallar rymd
och glasklarhet kring Aniaras skrov
är ande, evig ande ogripbar
att vi förlorat oss i andens hav.
 
Vårt rymdskepp Aniara färdas fram
i någonting som ingen hjärnskål har
och heller ingen hjärnsubstans behöver.
Hon färdas fram i någonting som är
men ej behöver vandra tankens väg:
en ande som är mer än tankens värld.
Ja, genom Gud och Död och Gåta går
vårt rymdskepp Aniera utan mål och spår.
O, kunde vi nå åter till vår bas,
nu när vi upptäckts vad vårt rymdskepp är:
en liten blåsa i Guds andes glas.
 
Jag skall berätta vad jag hört om glas
och då skall ni förstå. I varje glas
som står tillräckligt länge oberört
förflyttas glasets blåsa efterhand
oändligt sakta mot en annan punkt
i glasets kropp och efter tusen år
har blåsan gjort en resa i sitt glas.
 
På samma sätt i en oändlig rymd
där svalg av ljusårs djup sin välvning slår
kring blåsan Aniara där hon går.
Ty fastän farten som hon gör är stor
och mycket högre än en snabb planets
är hennes hastighet med rymdmått sedd
på pricken svarande mot den vi vet
att blåsan gör i denna skål av glas.