För snart exakt en vecka sedan var jag och presenterade mitt avhandlingsarbete på Statens Maritima museers personalkompetensdagar.  Det fyllde mig med inspiration och glädje och lust inför det fortsatte avhandlingsskrivandet.

Men det hjälper inte, för nu är det här. Påskupproret som jag börjat kalla det, eftersom det är nästan löjligt punktligt. Det dyker upp varje år fram på vårkanten. Antagligen triggas det av ljuset och minnet av studenttidens påsklov som under många år innebar ett intensivt skönlitterärt skrivande. Jag går liksom in i ett ”poetry-mode”. Det är ett splittrat tillstånd som kännetecknas av en nästan outhärdlig lust att skriva, en frustration över att det inte finns tillräckligt med tid för att skriva och över att ett annat slags skrivande tuggar sönder mina ord, mina meningar och  min förmåga att skriva uppriktigt. Med uppriktighet menar jag känslans språk, inte forskarens kalla tillrättaläggande av verkligheten. Det akademiska språket, som jag i vanliga fall tycker är roligt, utmanande och spännande att hålla på med, förvandlas i ”poetry-mode” till min främsta fiende. Jag avskyr det. Jag vill inte ha det i mitt hus. Jag hakar på ett barnsligt sätt upp mig på akademiska ord som jag tycker är löjliga och falska och som jag anser stör klangen i språket. Jag vill skriva olydigt. Med för långa meningar eller för korta, med för mycket adjektiv eller överhuvudtaget inga alls, med ett föraktfullt övergivande av alla skiljetecken ja även med skälva stavningens utesluttande (när jag är som mest utled på den korrekta, ordningssamma, lydiga, prydliga, dödligt tråkiga och hårt disciplinerade akademiskan).

Första gången detta drabbade mig blev jag förskräckt och tolkade det som en slags livskris. Passar jag överhuvudtaget i akademin? Borde jag inte fort som katten kasta in handduken och göra något annat? Nu, för fjärde gången, har jag blivit lite trött. Snälla skrivbegär, vad ska jag hitta på för att hålla dig på gott humör under våren? Jag försöker ge dig all den lediga tid jag har. Jag har lovat dig hela påsken. Jag kan inte göra mer; jag har tyvärr en avhandling att slutföra. Förhoppningsvis kommer detta slutförande inte vara resten av livet.

I år har jag fått ytterligare en utmaning. Humanisthuset ska byggas om. Det borgar för mycket hemarbete. Tidigare år har kontoret räddat mig. Jag har å det strängaste förbjudit mig själv att ägna mig åt något som helst skönlitterärt skrivande på jobbet. Gnällande, surande och suckande har jag suttit där och skrivit på min förhatliga avhandling medan fingrarna brann av andra historier. Om jag skulle ha brutit det förbudet, en endaste liten gång, skulle jag varit förlorad. Men hemma råder naturligtvis inget sådant förbud. Hemma skulle mitt ”poetry-mode” helt på egen hand kunna öppna upp andra word-dokument än avhandlingen. Och hur ska jag då stå emot?

Så jag skriver om den hotande katastrofen i hopp om att ljuset och spegeln ska oskadliggöra trollet. Att Påskupproret ska stilla sig, begära amnesti och krypa till förhandlingsbordet så snart jag tryckt på min blå publicera-knapp. Men detta kan förstås lika gärna vara diktatorns sista ord innan rebellerna stormar palatset.

P.s. Förra gången lät ”poetry mode” såhär: Skrivprocessen from hell, april 2012

Och året innan det tvingades jag terapiskriva flera inlägg på temat Att skriva med början i mars 2011

Året innan det tordes jag inte skriva på bloggen, men det lät i min privata lilla anteckningsbok ungefär: ”… men för övrigt saknar jag SKRIVANDE. Alltså verkligt skrivande där ord inte endast är transparenta etiketter på skeenden, förklaringar eller analyser utan ÄR något. Några sådan RIKTIGA ord tror jag inte jag skrivit på mycket länge.”/Daterat 21 mars 2010

Med andra ord, nästa år vid den här tidpunkten behöver ni inte läsa min blogg alls, för ni kan redan nu räkna ut vad blogginläggen kommer att handla om!