Som ett antal miljoner andra svenskar önskar jag att livet alltid vore såhär. Om dagarna utomhusläsning, om kvällarna små trivsamma gratiskonserter. Man behöver knappt några kläder på sig. Blir man hungrig kan man köpa något och sätta sig var som helst och äta. Man kan läsa överallt. Man behöver inte ha ullstrumpbyxor under klänningen, inte ens på kontoret som i vanliga fall är iskallt. När man skriver ”jobbar hemma” på sin lilla whiteboard utanför kontorsdörren betyder det i själva verket ”jag är på superidyllisk utflykt på Holmön tillsammans med en god vän och cyklar grusvägar med en skraltig cykel som heter Kajsa.” Men nu är det slut på sådana goda arbetsdagar; jag har fått semester. Mitt livs första. Och då styrs kosan söderut, mot Småland och väntande vänner och familj. Det blir antagligen lite tyst på den här bloggen då. Hej så länge!