Att det här med forskningsmetodik kan vara lite trixigt bevisas av följande artikel i Svd. Inte ens om man är professor blir det alltid rätt. I artikeln går professor Anders Ahlbom till storms mot de 1,8 miljoner kronor som Elöverkänsligas riksförbund varje år får i bidrag från staten. Elöverkänslighet är nämligen inte en vetenskapligt fastställd diagnos, hävdar han. De besvär som elöverkänsliga upplever av strålning är med andra ord helt och hållet inbillade besvär. Det är den typen av resonemang som kan få en historiker att, mot bättre vetande, känna att det trots allt inte händer så mycket med människans tänkande över århundradena. Detta tröga tänkande tycks nämligen fungera så att om någonting, med våra faställda metoder av idag, inte går att bevisa så finns det inte. Man litar alltså hellre på metoden, än på bevittnandet av ett fenomen. (Tänkandet är gammalt. Länge hette det att det som inte beskrevs i Bibeln fanns inte heller.) Läser man humaniora lär man sig redan på A -nivå att som man frågar får man svar, men det är kanske ett faktum som gått epidemiologerna förbi. (Vad nu en sjukdomsdemograf har för expertkunskaper om elöverkänslighet) De studier som Anders Ahlbom hänvisar till är för övrigt genomförda på ett sådant sätt att de även dömda efter dagens vetenskapliga kriterier borde få en forskare som Anders Ahlbom att rodna av skam. De har varit så kallade provokationsstudier vars genomförande bäst kan beskrivas ungefär såhär: föreställ dig att du är en pälsdjursallergiker. Under ett dygn har du vistats i ett rum med allsköns pälsdjur, långhåriga och korthåriga, hundar och katter. Snorig, täppt och rödögd bjuds du äntligen in till en pälsdjursfri lokal där du får en ögonbindel och hörselkåpor. Därefter placeras du med ryggen mot en liten lucka som med jämna mellanrum nu öppnas och stängs. Din uppgift är att tala om när det kommer in ett pälsdjur genom luckan och gärna också beskriva vilken sort det är och hur du reagerar på pälsdjuret i fråga. Knäckt av allergiska symptom känner du förstås ingenting och missar åtta av de fjorton kaninerna. Summa summarum: du är inte pälsdjursallergier utan lider endast av pälsdjursfobi. Vetenskap när den är som bäst.

Att de symptom som elöverkänsliga uppvisar i skrämmande hög utsträckning påminner om de skenande diffusa folkhälsoproblemen sömnproblem, koncentrationssvårigheter, nedstämdhet, stress och hudrelaterade åkommor berättar inte artikeln. Det skulle förvisso kunna tas som en intäkt för att elöverkänsliga lider av samma problem som alla andra, bara lite värre och bara det att de inbillar sig att orsaken är strålkällor. Men det skulle också kunna tas som en varningssignal att det är långt fler än elöverkänsliga som reagerar på den ökande strålningen. Eller varför sammanfaller ökningarna med utbyggnaden av mobiltelefonin och det trådlösa samhället? Den som är intresserad av forskningsfrågor kontra demokrati ska följa elöverkänslighetsfrågan. Ingen annanstans blir det så tydligt hur bräckligt forskarsamhället är för starka ekonomiska inflytanden och hur detta i förlängningen hotar ett demokratiskt samhälle. För om man inte kan lita på forskarna, vem kan man då lita på? För en ordenligt genomgång av problemet som är baserad på riktig forskning läs Mona Nilssons bok Mobiltelefonins hälsorisker som kom i somras.