Av sånt jag fascineras av i historien så är det hur människor till vardags har tänkt som fascinerar mig allra mest. Det är något kittlande i att försöka föreställa sig en värld med helt andra föreställningar, idéer, åsikter och självklarheter än den egna. Jag tror det är därför jag hellre sysslar med 1600-tal än med modern historia. Det blir liksom tydligare skillnader då. Dessa skillnader kan man förstås ta sig an på olika sätt. För en del är den historiska berättelsen en utvecklingshistoria: sagan om hur människan gick från att vara oförståndig barbar till att bli en förnuftig, civiliserad modern individ. Skillnaderna består då alltid i att dåtidens människor ohjälpligen inte är på samma nivå eller har nått lika långt i sitt tänkande som vi har idag. En sådan syn är ganska vanlig, åtminstone när journalister och andra populärvetenskapliga skribenter ska förklara historiska förlopp för den breda allmänheten. Motsatsen finns förstås också: allt var bättre förr. Människan av idag är totalt degenererad och förlorad. Båda synsätten hindrar emellertid att man möter dåtidens människa på hennes egna villkor och dömer henne efter hennes egna förutsättningar. De gör dessutom historisk forskning ganska ointressant. För vad är det man vill åstadkomma genom att jämföra och värdera en annan tid efter sina egna referensramar? Risken är istället att man hemfaller åt förenklande förklaringar och skeva tolkningar.

Under 1600-talet sjönk mord – och våldsfrekvensen stadigt i hela Europa. Ett tag var det populärt att förklara detta med att människan under detta århundrade blev allt mer civiliserad, behärskad och förnuftig. Hon lärde sig helt enkelt att lägga band på sig och inte ta till knytnävarna för minsta lilla förflugna ord. Men är våld nödvändigtvis ett tecken på att man är ociviliserad, obehärskad och oförnuftig? 1600-tals människan levde i ett kollektivt samhälle. Det betyder inte att alla tänkte likadant, ville samma saker och ständigt gick åt samma håll. Det betydde däremot att människor var sammanlänkande med varandra på ett annat sätt än vad vi är i Sverige idag. Beroendet av andra var till exempel mycket tydligare. Vårt beroende av andra människor idag, åtminstone på en basal överlevnadsnivå, är i högsta grad opersonligt. Det är möjligt att leva sitt liv nästan i fullständig ensamhet. Bostad fixar man hos ett bostadsbolag, mat köper man i affären, pengar kan man tjäna utan att i någon större usträckning behöva konfronteras med arbetskamrater. För 1600-talets människa däremot var beroendet högst personligt. Bodde gjorde man med andra, maten, liksom alla andra livsavgörande materiella förutsättningar, var beroende av andras arbete och hjälpsamhet. Beroendet hade namn, ansikte och social status. Vikten av att kunna skilja mellan sanning och lögn, ärlighet och oärlighet, uppriktig lojalitet och maskerad vinningslystnad var oändligt mycket större än idag. Vad man sa, vad man gjorde, vilka man mötte och hur man uppförde sig granskades därför oupphörligen av andra. Denna sensibilitet för omgivningen har somliga (till exempel den gamle 30-tals teoretikern Norbert Elias och efterföljare)tolkat som ett uttryck för en obehärskad barnslighet och känslosamhet. Dåtidens människor var lättkränkta sällar som sprang till tinget i tid och otid eller som genast tog till nävarna vid minsta tecken på förolämpning. Hon var omogen, oförnuftig, grovhuggen och odisciplinerad. Men ju mer jag läser om henne och av henne, ju mer övertygad blir jag att hon i själva verket var ytterst socialt kompetent. Att hon rörde sig i en värld som bestod av tusentals komplicerade tecken och koder för socialt umgänge och att vi, om vi kunde besöka henne via en tidsmaskin, av hennes tid antagligen skulle betraktas som mycket egendomliga, socialt inkompetenta varelser. I detta vill jag inte lägga någon annan värdering än att vid frågan om vem som uppför sig mest civiliserat kommer alla tiders människor alltid tveklöst utropa sig själva. Att ett skällsord kunde få stora konsekvenser är med andra ord inte ett tecken på barnslig lättkränkthet, utan på ordens tyngd och djupa betydelse i denna beroendetyngda värld. Att det handlade om ett inrikat socialt spel och inte om barnsliga affektioner kan man hävda bevisas av just det faktum att förolämpningar och okvädningsord så ofta hamnade inför tinget. Om 1600-tals människan nu var så känslostyrd och oresonabel, varför var det då så viktigt att reda ut en förolämpning inför en sittande domstol? Om hon nu så ofta och gärna tog till våld, varför blev hon då så uppbragd över att bli dragen i håret eller slagen på örat? Är inte detta snarare ett tecken på en förfinad känslighet för just dessa saker?

Att våldet minskade var kanske inte en följd av att människan blev civiliserad, vilket hon varit hela tiden, utan av statsapparatens framväxt och att våldet successivt monopoliserades. Att staten kunde garantera lag och ordning gjorde att bönderna inte heller behövde ta till våld för att till exempel hävda rätten till den egna markens gränsdragningar – en vanlig konflikt i 1500-talets Sverige. Våldet tycktes istället centraliseras till vissa grupper: företrädesvis unga, socialt utsatta män som soldater, båtsmän och drängar. Var då båtsmän, soldater och drängar mindre civiliserade än resten av befolkningen? Eller var våldet ett tecken på något annat: till exempel en problematisk social situation där de kollektiva beroendet – till familj, släkt och vänner – betydde allt – medan en ensam människa var ingen? Kollektiva nätverk var ju just vad dessa grupper i stor utsträckning saknade. En ren slump? Nej, det tror inte jag.