Som om flottan bara seglades av högvördiga män

Publicerat mars 14, 2011 av annasara under Flottan under stormaktstiden

Att läsa om svenska flottans historia är i ganska stor utsträckning att läsa om sjöofficerare. Oj, vad dessa tjusiga befäl i krås och plymer har intresserat många! I det monumentala fyrabandsverket om svenska flottans historia som gjordes på fyrtiotalet är nästan varje bild ett högglansigt portätt av någon karl med stor mage, peruk och värja. Man kunde tro att flottan bestod av sådana män. Att de ensamma såg till att segla skutorna och i skimmer och rosig nationalromantik anlände till varje sjöslag i akt och mening att åstadkomma hjältedåd att skriva in i historieböckerna. (Ungefär här brukar bittra cyniker sluta ögonen och dra sig till minnes svenska flottans alla katastrofer, men det är en parentes). Om man liksom betänker att den svenska officerskåren bestod av max 130 personer under 1600-talets andra hälft och att manskapet uppgick till över tiotusen vissa krigsår, så blir slagsidan (ganska kul skämt) mot befälet närmast oresonlig. Att skeppen bemannades av båtsmän och hantverkare, bösskyttar och soldater nämns visserligen ibland eftersom dessa grupper så ofta orsakade problem, särskilt i rekryteringen av dem. Men det är oftast lite snällt i förbifarten. De ses mer som redskap – eller kanske boskap – som vallas runt på skeppen av de högvördiga officerarna. Och ändå…

… ändå är det mer än vad man kan säga om två stora bortglömda grupper i amiralitetets hägn. Den ena gruppen är underofficerare. Inte ett ord sägs om dessa någonstans. ”The largely forgotten non-commissioned officers” som den nu bortgångne, nästan lika monumentala (i forskningssammanhang alltså) marinhistorikern Jan Glete lite lakoniskt konstaterar. Ingen vet var de kom ifrån, hur de rekryterades, vilka kompetenser de besatt eller vilka uppgifter de förväntades sköta ombord. Och ändå hade en Clas Uggla, en Gustaf von Psilander eller en Johan Puke eller vem det nu kan vara, inte kommit ur hamnen utan dem.

Den andra gruppen som för en tynande tillvaro är kvinnorna (såklart). Man tar för givet att de inte fanns ombord och struntar sedan i att undersöka saken närmre. Så när kvinnorna dyker upp och tar sig ton i mitt källmaterial är det klart att jag blir förvånad. De är inte bara med som passiva passagerare ombord, de lägger sig i saker och ting. Som löjtnant Erik Hansson Husmans hustru som inte gillar kaptenens behandling av sin man och försöker lura två båtsmän att vittna falskt mot kaptenen. Som de båtsmanshustrur som försökte smuggla i land stulet krut åt sina män när flottan var på krigståg mot Danmark 1676. (Ja, enligt sjöartiklarna skulle kvinnorna inte alls vara ombord just då, men det var de tydligen.) Mest märks det förstås på land där skepparhustrur och löjtnantshustrur och båtsmanshustrur och änkor och pigor och andra är högst delaktiga i flottans liv och verksamhet. De stod inte snällt hemma vid sina rökiga härdar och rörde i grytan i all tysthet. De var där, i händelsernas centrum. Hördes och syntes! Tänk att man år 2011 fortfarande måste börja med att påpeka detta enkla faktum.

Källor: (om nu någon mot förmodan brukar springa förbi Krigsarkivet i tid och otid) Amiraliteträttens protokoll 1673 och amiral Johan Bärs loggbok på Nyckeln från 1676

Lästips: Maria Sjöberg, Kvinnor i fält (1550-1850), om kvinnor i landarmén. Jan Glete Swedish Naval Administration 1521-1721 om i princip allting.

Att fira födelsedag

Publicerat mars 13, 2011 av annasara under Personligt

Jag hade en fin födelsedag i lördags. Solgula tulpaner med röda ränder stod på köksbordet redan på morgonen. Böcker och bilder kom i paket. Utflykt på den kritvita Nydalasjön med kaffe och godis ur B:s fantastiska låda som jag fick i fredags. En riktigt trevlig fest på kvällen. Men…

… jordbävningen i Japan har rubbat på världen. Det går inte att förstå de enorma vattenmassorna som vräkt in över den japanska ostkusten och trasat sönder hus som om de varit av papper. Japanska, jordbävningssäkra hus. Hur vågorna vräkt stora fartyg över ända. Förvandlat människornas mödosamt uppbyggda värld till spillror. Bilderna där bilar, båtar, sönderslagna byggnader och bråte ligger i en enda röra längs med stränderna är makabra. Obegripliga. Men det obegripligast av allt är tomheten. Frånvaron av människor. Några enstaka syns ibland gå och plocka bland resterna av ett hem. En del av dem intervjuas av media utan att röja det minsta av den förtvivlan och frustration de med all säkerhet känner. De ser ut som om de bara behärskat konstaterade: jaha, nu kom den. Katastrofen som alla väntat på så länge. Det blev visst inte Tokyo- den här gången.

Förutom dem tycks alla andra vara spårlöst försvunna. Jag sitter framför bilderna och tänker på en enda sak: hann de fly eller tog havet dem?

Gnällspikarnas sammansvärjning

Publicerat mars 11, 2011 av annasara under Okategoriserade

Efter ett och ett halvt år som doktorand är det en sak som mer än någon annan slagit mig: vi historiker på institutionen är urkassa på att ge beröm. Om man till exempel skulle ta de samlade kommentarerna från våra fredagsseminarium och sammanställa dem i ett litet kompendium så skulle man antagligen få intrycket av att i Umeå sitter Sveriges absolut sämsta historiker. Det mesta som de gör är fel eller problematiskt. Ingen av oss borde förtjäna en krona av vare sig skattemedel, Vetenskapsrådet eller Riksbanken. Lägg ned, Umeå!

Men så är det ju förstås inte. Vi är faktiskt i grund och botten rätt skapliga historiker. Några av oss betydligt mer än så. Men istället för att uppmärksamma varandras förtjänster och starka sidor, väljer vi konsekvent att attackera varandras brister. En del av det tillhör det vetenskapliga samtalet och är på sätt och vis nödvändigt, det förstår jag mycket väl. Det är till för att säkerställa kvalité och vetenskaplighet, att hjälpa varandra att hitta lösningar på problem eller att vässa den enskildes analys. Problemet är att det sällan är de sämsta texterna som kritiseras ihärdigast. Istället kan man nästan räkna med att ju bättre texten är, ju mer kritiska är i regel kommentarerna. Kanske hade detta varit i sin ordning om någon bara någon gång också passat på att yttra någon form av beröm. Men…

… det är extremt sällan som yttrar någon att en text är bra, att en studie är väl genomförd eller att en text var inspirerande att läsa. Säger man att något är bra, så låter det ungefär såhär: ”Ja, först och främst vill jag säga att det är en rätt bra text, men…” och sedan följer hela raddan av kritiska synpunkter mer eller mindre befogade. Jag kan inte påminna mig om att någon någon gång faktiskt bemödat sig om att precisera vad det var som var bra. I mina elakaste stunder tänker jag att det är för att ingen (mig själv inräknad) är begåvad nog att uttrycka den typen av respons. Det är i regel alltid mycket svårare att formulera vad som fungerar och varför det fungerar, än att hitta slarv i fotnoterna, problem i teoriförankringen, eller att en siffra hoppat fel på sidan tre.

Jag vet inte vad det är man tror ska hända om man då och då yttrar något positivt. Att folk genast ska bli så odrägligt självgoda att de löper amok och aldrig mer kommer ta till sig kritik? Att någons självförtroende riskerar att växa några millimeter? Att om man inte härdas i konsten att ta oresonlig kritik av sina kollegor kommer man bryta ihop när man möter den ”verkliga” akademiska världen utanför institutionen?

Eller är det bara så att det är gnällspikarnas sammansvärjning som fått rota sig på seminarierna? Det känns i så fall som om, hemska tanke, jag håller på att bli en del av den. Titta bara på det här inlägget!