Gnällspikarnas sammansvärjning

Efter ett och ett halvt år som doktorand är det en sak som mer än någon annan slagit mig: vi historiker på institutionen är urkassa på att ge beröm. Om man till exempel skulle ta de samlade kommentarerna från våra fredagsseminarium och sammanställa dem i ett litet kompendium så skulle man antagligen få intrycket av att i Umeå sitter Sveriges absolut sämsta historiker. Det mesta som de gör är fel eller problematiskt. Ingen av oss borde förtjäna en krona av vare sig skattemedel, Vetenskapsrådet eller Riksbanken. Lägg ned, Umeå!

Men så är det ju förstås inte. Vi är faktiskt i grund och botten rätt skapliga historiker. Några av oss betydligt mer än så. Men istället för att uppmärksamma varandras förtjänster och starka sidor, väljer vi konsekvent att attackera varandras brister. En del av det tillhör det vetenskapliga samtalet och är på sätt och vis nödvändigt, det förstår jag mycket väl. Det är till för att säkerställa kvalité och vetenskaplighet, att hjälpa varandra att hitta lösningar på problem eller att vässa den enskildes analys. Problemet är att det sällan är de sämsta texterna som kritiseras ihärdigast. Istället kan man nästan räkna med att ju bättre texten är, ju mer kritiska är i regel kommentarerna. Kanske hade detta varit i sin ordning om någon bara någon gång också passat på att yttra någon form av beröm.  Men…

… det är extremt sällan som yttrar någon att en text är bra, att en studie är väl genomförd eller att en text var inspirerande att läsa. Säger man att något är bra, så låter det ungefär såhär: ”Ja, först och främst vill jag säga att det är en rätt bra text, men…” och sedan följer hela raddan av kritiska synpunkter mer eller mindre befogade.  Jag kan inte påminna mig om att någon någon gång faktiskt bemödat sig om att precisera vad det var som var bra. I mina elakaste stunder tänker jag att det är för att ingen (mig själv inräknad) är begåvad nog att uttrycka den typen av respons. Det är i regel alltid mycket svårare att formulera vad som fungerar och varför det fungerar, än att hitta slarv i fotnoterna, problem i teoriförankringen, eller att en siffra hoppat fel på sidan tre.

Jag vet inte vad det är man tror ska hända om man då och då yttrar något positivt. Att folk genast ska bli så odrägligt självgoda att de löper amok och aldrig mer kommer ta till sig kritik? Att någons självförtroende riskerar att växa några millimeter? Att om man inte härdas i konsten att ta oresonlig kritik av sina kollegor kommer man bryta ihop när man möter den ”verkliga” akademiska världen utanför institutionen?

Eller är det bara så att det är gnällspikarnas sammansvärjning som fått rota sig på seminarierna? Det känns i så fall som om, hemska tanke, jag håller på att bli en del av den. Titta bara på det här inlägget!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s