Jag hade en fin födelsedag i lördags. Solgula tulpaner med röda ränder stod på köksbordet redan på morgonen. Böcker och bilder kom i paket. Utflykt på den kritvita Nydalasjön med kaffe och godis ur B:s fantastiska låda som jag fick i fredags. En riktigt trevlig fest på kvällen. Men…

… jordbävningen i Japan har rubbat på världen. Det går inte att förstå de enorma vattenmassorna som vräkt in över den japanska ostkusten och trasat sönder hus som om de varit av papper. Japanska, jordbävningssäkra hus. Hur vågorna vräkt stora fartyg över ända. Förvandlat människornas mödosamt uppbyggda värld till spillror. Bilderna där bilar, båtar, sönderslagna byggnader och bråte ligger i en enda röra längs med stränderna är makabra. Obegripliga. Men det obegripligast av allt är tomheten. Frånvaron av människor. Några enstaka syns ibland gå och plocka bland resterna av ett hem. En del av dem intervjuas av media utan att röja det minsta av den förtvivlan och frustration de med all säkerhet känner. De ser ut som om de bara behärskat konstaterade: jaha, nu kom den. Katastrofen som alla väntat på så länge. Det blev visst inte Tokyo- den här gången.

Förutom dem tycks alla andra vara spårlöst försvunna. Jag sitter framför bilderna och tänker på en enda sak: hann de fly eller tog havet dem?