På film

Först nu kom jag på vad det var jag egentligen skulle blogga om i förmiddags. Regalskeppet Vasas förlisning ska bli film. Antingen kan man vara en riktigt tråkig, gnällig akademisk historiker som anlägger en skeptisk min och undrar hur många grova feltolkningar av historien som kommer att hinnas med per minut (det finns fog för en sådan min när det gäller svenska historiesatsningar. Tänk bara på den förfärliga julunderhållningen ”Snapphanarna”).  Eller kan man bli som jag: helt barnsligt förtjust. En svensk sjöfilm! Med skepp från 1600-talet. Äntligen! Britterna har en hel drös historiska filmer om sin storhetstid som sjönation att välja och vraka bland. Men vi har ingen. Att den första handlar om ett skepp som inte ens är sjövärdigt bryr jag mig inte om. Regissören Anders Wahlgren verkar  ha förstått att skepp och skeppsbyggande involverar människor. Både på land och på däck. Och att dessa människor kan vara av bägge könen. Det är sannerligen en god början.

Inspiration

Jag försöker ihärdigt hålla fast vid min bestämda uppfattning att inspiration inte är något som bara dyker upp, som en plötslig gåva, utan något man mödosamt arbetar sig fram till. Fast i söndags morse vaknade jag med en idé och en skrivlust som jag absolut inte förtjänar. Ämnet för inspirationen har legat vilande i över ett år och jag har inte lyft ett finger för att ändra på den saken. Den enda förklaringen måste vara att hjärnan arbetat på den i smyg, utan att jag upptäckt det. Det vore bra om den också arbetade lika flitigt på avhandlingen, med till exempel inläsning. Gärna i hemlighet så jag slipper allt det tråkiga förarbetet till skrivandet.

Om våren

Våren i Västerbotten är inte så jobbigt insmickrande som den kan vara på andra ställen. Inga prunkande rabatter. Inga böljande vitsippebackar. Mest grus och damm faktiskt. Den vita, fluffiga snön förvandlas  – på en ofattbar kort tid – till svarta högar som när de drar sig tillbaka lämnar en platt, grå gräsmatta efter sig. På cykelvägar och gångbanor ligger ett centimetertjockt lager grus kvar och knastrar.

En typisk vårbild

Typisk vårcykel

Typiska vårskor

Men mest av allt är våren snabb. Man kan inte vela omkring och vara långsam när våren kommer till Umeå, för då är det risk att man missar den. Jag har äntligen, på mitt nionde år häruppe, börjat lära mig detta. Är det bara sol och plusgrader ute finns ingen anledning att tveka. Av med vantar och mössa. På med vårjacka. Ut och inta position vid någon lämplig lävägg. Det kan fortfarande vara lite kyligt i luften och blåsa isande vindar från den igenfrusna Bottenviken, men det ska man inte låtsas om. Om man inte njuter av våren idag är det antagligen snöstorm i morgon. Och sedan är det sommar.