En av de saker som jag tycker är roligast med mitt avhandlingsämne är att det hände för så länge sedan. Det låter kanske lite korkat, men jag ska strax förklara mig. Med länge sedan menar jag att samhället har hunnit förändras på så många olika sätt att det framstår som ett helt främmande land. Världen 1670 och de människor som levde däri var helt enkelt mycket annorlunda världen 2011. En stor del av min tid går åt till att försöka pussla ihop det där främmande landets inre logik. Hur tänkte människorna egentligen och hur såg deras föreställningsvärldar ut? De var förstås inte alltid överens sinsemellan, på samma sätt som vi inte är det, men vissa saker hade de gemensamt. Ett gemensamt sätt att ordna världen på som avgjorde vad de tyckte var logiskt, förnuftig och självklart eller märkligt, stötande och rentav naturvidrigt. Att försöka begripa denna främmande ordning är det som jag tycker är allra roligast med att forska. Det är när man håller på med det som man blir mycket klart och tydligt påmind om att vissa saker som vi gärna vill se som beständiga neutrala storheter – som förnuft och logik till exempel – i själva verket mest är gungflyn. Det vi kallar förnuft är ingenting annat än ett uttryck för den världens ordning som vi anser för självklar på samma sätt som 1600-talets människor såg sin ordning som självklar. Och på samma sätt som deras ordning nu har blivit främmande, kommer vår ordning också att bli det. Det som för oss är logiskt och förnuftig kommer en dag framstå som förvirrat, osammanhängande och kanske rentav lite galet. Som den historiker jag är drömmer jag om att kunna resa i framtiden. Men inte för att se hur världen har blivit, utan för att se vad de tycker om oss. Vilka luckor i vår värld som de har avslöjat. Frågan är om man skulle stå ut med den vetskapen sedan. Om man ville resa tillbaka. Eller om det skulle vara outhärdligt att leva i en värld om man hela tiden var medveten om det främmande och osammanhängande i det som utmålades som förnuft och sanning.
Författararkiv: annasara
Ibland blir man lite matt
Det händer mycket just nu. Nya vindar blåser. Jag har fått ett stipendium så jag ska åka till London i höst och vara där i fyra månader bland sjöhistoriska museer, tunnelbanestrejker och riktiga bokhandlar. Och om mindre än en månad byter jag lägenhet. Jag sitter just nu och stirrar på min ena bokhylla som inom kort ska tömmas och i morgon få en ny färg.
Förra veckan var jag på historikermötet i Göteborg. Temat ”Historia i Sverige – fångad i nationen” som förvandlades till en globaliseringsdebatt kändes inte särskilt upphetsande. Jag tycker det finns något desperat och krystat över hela globaliseringssnacket. Som om världen inte varit global förr. Men jag hade det bra ändå. Jag var på intressanta sessioner. Jag träffade några av alla intelligenta människor jag hoppats träffa och utbytte tankar och åsikter om allt möjligt. Jag fick till och med en glimt av Ostindiefararen Götheborg eftersom banketten på fredag kväll hölls i Eriksberghallen. Staden Göteborg visade sig från sin allra bästa sida med sommarvärme under helgen och så blev jag bjuden av kollegor på en minisemester i skärgården. Tack E & E!
Nu är jag nyss hemkommen från arkivet och ett trevligt seminarium hos CEMAS i världens häftigaste seminarielokal – med Vasaskeppet strax utanför dörren. Leos och Lisa visade dock upp vanans nonchalanta likgiltighet och passerade Vasas magnifika akterspegel utan så mycket som en blick, eller så är de bara inte lika ohälsosamt besatta av gamla 1600-talsskepp som jag.
Jag besökte också som sagt arkivet trots att det inte var målet med resan. Jag kunde inte låta bli. Jag är oförbätterlig. Och genial. För jag hittade en massa skojiga saker i det material jag beställde upp. Men ibland blir man förstås ändå lite matt. Som när man får upp sådana här volymer:
Uppiggande ofog
I veckan blev den gamla uppställda stridsvagnen utanför I 20 i Umeå plötsligt rosa. Det var det antimilitaristiska nätverket Ofog som ville göra oss uppmärksamma på de allestädes närvarande militära symbolerna och den ökade militarismen i samhället. Det passar ju så bra, för jag ska till Historikermötet i Göteborg om ett par veckor och diskutera just detta med mina militärhistoriska kollegor: civilt och militärt, militärt och civilt. När slutar det ena och börjar det andra? I mitt 1600-tal är det oerhört knepigt att dra en gräns. De båda flyter ihop på alla möjliga sätt. Det är inte bara samhället som är militariserat – i krigen skapas också ett civilt vardagsliv. Flottan tycks stundtals syssla betydligt mer med att skeppa ekvirke, lösa skuldtvister, bestraffa hustrumisshandlare och brygga öl än att föra krig. Och när folk frågar mig vad som hände med amiralitetsrättens verksamhet under Stora nordiska kriget – blev fler dömda till döden, rymde fler, blev det mer våld? – brukar jag numera lite raljerande svara: tja, folk började somna på sina poster. Det är förstås inte sant. Sovit på sin post gjorde man säkert förut också, men nu blev befälen plötsligt nitiska med att anmäla sådana brott. Men det är faktiskt slående hur långt bort kriget verkar i amiralitetsrättens protokoll, även när det pågår.
Den där sammanblandningen gäller även idag. Som barn lär vi oss att hata kriget och hylla freden. Vi lär oss att kriget är ett barbariskt tillstånd när det civila samhällets fernissa har rämnat. Vi lär oss att det civila och det militära är varandras absoluta motsatser. Jag skulle vilja hävda att den bilden är en lögn. Att det militära och det civila löper in och ut i varandra som hårt sammantvinnade trådar. Att vårt svenska samhälle är ett litet hus av civil fred med kriget som en byggnadställning. Med detta vill jag inte säga att kriget är önskvärt eller ens nödvändigt. Bara att det är djupt inbäddat i vår civilisation. I vårt ekonomiska liv, i vårt politiska liv och i vårt kulturella liv. Och det är med viss bestörtning som jag sett det militäras närvaro bli allt mer påtagligt sedan 11 september. Inte minst i språket där det åter är möjligt att på fullt allvar tala om goda och rättfärdiga krig. Som det var på 1600-talet.
De militära symbolernas närvaro i det offentliga rummet blir därför en slags brännpunkt. De är inte alls självklara. I ett land som så länge förskonats från krig på egen mark som Sverige är militära symboler på något något vis avvikande och främmande. Jag är därför säker på att många människor blev lite hemligt förtjusta över att se en den gamla skruttiga stridsvagnen rosa. På VK skräder man dock inte orden.Man skriver:
”Stridsvagnen utanför regementet i Umeå som utsattes för skadegörelse natten mot onsdag genom klotter har nu återställts. […] Det var det antimilitäristiska nätverket Ofog som vandaliserade stridsvagnen utanför I 20-området på Umestan. På så sätt ville de protestera mot militär verksamhet och militära symboler i samhället.”(Mina kursiveringar)
Jag håller inte med VK. Klotter och vandalism är för mig meningslös skadegörelse och att måla en stridsvagn rosa är inte meningslös skadegörelse utan ett politiskt debattinlägg. Sedan kan man förstås tycka vad man vill om själva metoden. Jag tycker den var lyckad för ändamålet. Relationen mellan det civila och det militära borde sannerligen diskuteras mycket mer, för det är en relation som i våra dagar är djupt problematisk.
Försvarets nya modefärg?
annasarahammar.com 