En av de saker som jag tycker är roligast med mitt avhandlingsämne är att det hände för så länge sedan. Det låter kanske lite korkat, men jag ska strax förklara mig. Med länge sedan menar jag att samhället har hunnit förändras på så många olika sätt att det framstår som ett helt främmande land. Världen 1670 och de människor som levde däri var helt enkelt mycket annorlunda världen 2011. En stor del av min tid går åt till att försöka pussla ihop det där främmande landets inre logik.  Hur tänkte människorna egentligen och hur såg deras föreställningsvärldar ut? De var förstås inte alltid överens sinsemellan, på samma sätt som vi inte är det, men vissa saker hade de gemensamt. Ett gemensamt sätt att ordna världen på som avgjorde vad de tyckte var logiskt, förnuftig och självklart eller märkligt, stötande och rentav naturvidrigt. Att försöka begripa denna främmande ordning är det som jag tycker är allra roligast med att forska. Det är när man håller på med det som man blir mycket klart och tydligt påmind om att vissa saker som vi gärna vill se som beständiga neutrala storheter – som förnuft och logik till exempel – i själva verket mest är gungflyn. Det vi kallar förnuft är ingenting annat än ett uttryck för den världens ordning som vi anser för självklar på samma sätt som 1600-talets människor såg sin ordning som självklar. Och på samma sätt som deras ordning nu har blivit främmande, kommer vår ordning också att bli det. Det som för oss är logiskt och förnuftig kommer en dag framstå som förvirrat, osammanhängande och kanske rentav lite galet. Som den historiker jag är drömmer jag om att kunna resa i framtiden. Men inte för att se hur världen har blivit, utan för att se vad de tycker om oss. Vilka luckor i vår värld som de har avslöjat. Frågan är om man skulle stå ut med den vetskapen sedan. Om man ville resa tillbaka. Eller om det skulle vara outhärdligt att leva i en värld om man hela tiden var medveten om det främmande och osammanhängande i det som utmålades som förnuft och sanning.