Första…

Så var det äntligen flyttat och klart. Och nu bor jag i ny lägenhet, själv för första gången i mitt liv. Det är lite ovant, men inte otrevligt. Åtminstone inte än.

Men det ovana är inte bara att vara själv. Det ovana är själva flytten. Jag har flyttat massor av gånger i mitt liv och många gånger rätt ofrivilligt. I min dagbok finns nostalgiska anteckningar om”sista gången”. Sista middagen, sista kvällsmaten, sista natten, sista duschen, sista gången handen sträcks ut och släcker lampan, sista gången nyckeln vrider om låset.

Den här gången är det annorlunda. För första gången har jag flyttat alldeles av fri vilja och inte för att jag varit – eller känt mig – tvingad till det. Ingen otrivsel har drivit mig på flykten. Jag har flyttat helt enkelt för att jag hade lust till det. För att jag var sugen på förändring. Och för första gången finns det inget ”sista gången” i min dagbok. Där finns bara första gången. Första natten i mitt nya  sovrum med balkong ut mot en skogsdunge och fågelkvitter. Första frukosten vid ett nyuppskruvat köksbord. Första gången jag kommer hem efter jobbet. Första brödbaket. Och nu: första blogginlägget.

När jag sneglar ut genom fönstret ser jag svarta moln torna upp sig ovan taken. Kanske blir i natt första åskvädret. Inte mig emot.

Olycksår

Jag undrar ibland varför jag är så förtjust i 1670-talet. Det är flottans olycksår. Ingenting går som det ska. Allting folk tar sig för misslyckas och slutar i katastrofer. Det kan inte vara för att jag är bisarrt intresserad av olyckor, det måste vara något annat. Kanske är detta ”något annat” det att misslyckanden lockar fram det mänskliga på ett helt annat sätt än vad det lyckliga gör. Framgångarna blir i historiens backspegel så ofta till schablonartade hjälteskildringar. Sådana hjälteskildringar blir ofta endimensionella och allenarådande. En hjälteskildring tillåter bara att berättelsen berättas på ett enda sätt. Men i misslyckandet, där människan måste ifrågasätta sig själv och sitt agerande, framträder förvecklingar, nyanser och motstridigheter. Där finns det alltid flera sanningar än en enda. I framgångssagor är amiralen bara en amiral, men i misslyckandet blir han också en människa. Som i slutet av den långa kommissorialrättegången åren 1676 och 1677 där amiral Johan Bär står anklagad för en felmanöver och rättsledamoten Göran Gyllenstierna kommenterar: ”Jag ser fuller vi kunna intet komma åt att döma honom [så] vi vilja då fördenskull förena oss till slutet, och det ju förr ju hellre. Vem vet att såsom han är nu den äldsta efterlämnade amiral och verket bättre än någon annan av de unga förstår, om han ännu icke torde vara en nyttig man för Hans kungliga majestät och riket när han bliver som en amiral trakterad. Jag märkte att tårarna trycktes ur hans ögon när flottan gick ut, för det han intet fick följa med.”

Förutom den gripande bilden av den gråtande amiralen som står kvarlämnad på kajen väcker Gyllenstiernas uttalande en del frågor. För varför gråter Johan Bär egentligen? För att han tycker så förtvivlat mycket om att segla flottans skepp men inte får följa med? För att han är anklagad i en rättegång där han riskerar att mista liv, ära och gods? För att han inte blir ”hanterad” som en amiral? För att blidka rätten? Eller för något helt annat som inte har det minsta samband med flottans utlöpande även om Gyllenstierna tror så. Man blir helt enkelt mer nyfiken över hans tårar än vad man skulle blivit om han vunnit en stor seger och kommit hem storskrattande, höljd i ofantlig ära.

Skarva sladd och vara intellektuell

Sitter på golvet i vardagsrummet i nya lägenheten. Långhelgen har gått i mångsyssleriets tecken. Skruva upp hyllor, sy ett par hyggliga gardiner, skarva sladd till hallampan, bära, släpa och kånka. Jag känner mig lite som en fågel som flyger kors och tvärs och samlar material till boet. Avhandlingen har bleknat till intet. Hjärnan är farligt nära att ta totalt sommarlov,  tre veckor för tidigt. Det är ibland mycket roligare att hålla på med händerna, fixa och dona, än sitta inne på ett kontor och rynka pannan över några akademiska texter. Samtidigt läser jag lite i Kerstin Ekmans bok ”Se blomman”. Jag älskade hennes ”Herrarna i skogen” som var en välskriven, djup och förståndig bok. Nu är jag mindre hänförd och  sitter nog oftare och ser ut genom fönstret än jag verkligen läser. Kanske för att jag är så notoriskt ointresserad av blommor. Men en sak har hon och hennes botaniker rätt i: kunskap är inte att söka rätt på saker på google. Kunskap är sinnlig. Den är att se. Kanske är det därför det stundom känns mer intellektuellt att skruva upp en hylla i köket än infoga ännu en referens i fotnotslistan.