Så var det äntligen flyttat och klart. Och nu bor jag i ny lägenhet, själv för första gången i mitt liv. Det är lite ovant, men inte otrevligt. Åtminstone inte än.

Men det ovana är inte bara att vara själv. Det ovana är själva flytten. Jag har flyttat massor av gånger i mitt liv och många gånger rätt ofrivilligt. I min dagbok finns nostalgiska anteckningar om”sista gången”. Sista middagen, sista kvällsmaten, sista natten, sista duschen, sista gången handen sträcks ut och släcker lampan, sista gången nyckeln vrider om låset.

Den här gången är det annorlunda. För första gången har jag flyttat alldeles av fri vilja och inte för att jag varit – eller känt mig – tvingad till det. Ingen otrivsel har drivit mig på flykten. Jag har flyttat helt enkelt för att jag hade lust till det. För att jag var sugen på förändring. Och för första gången finns det inget ”sista gången” i min dagbok. Där finns bara första gången. Första natten i mitt nya  sovrum med balkong ut mot en skogsdunge och fågelkvitter. Första frukosten vid ett nyuppskruvat köksbord. Första gången jag kommer hem efter jobbet. Första brödbaket. Och nu: första blogginlägget.

När jag sneglar ut genom fönstret ser jag svarta moln torna upp sig ovan taken. Kanske blir i natt första åskvädret. Inte mig emot.