Två röster som tystnat

Publicerat juni 23, 2012 av annasara under Historia i allmänhet

Den senaste veckan har två viktiga och säreget lysande röster tystnat. Gitta Sereny som med oförskräckt beslutsamhet alltid närmat sig de svåraste frågorna och Hans Villius vars karaktäristiska kalmaritska blivit själva sinnebilden för historiska populärvetenskapliga dokumentärer.

Gitta Serenys Albert Speer och sanningen är en av dessa böcker som förblir levande och nära trots att det var många år sedan jag läste den. Hur hon vände och vred på ondska och skuld så noggrant och detaljerat utan att väja för något – och ändå delvis tvingades lämna läsaren utan några färdiga svar. Det är modigt. I synnerhet i tider då det ständigt ropas efter färdiga förklaringar. Ondska måste vara något som går att definiera och lära sig att känna igen, för att vi sedan ska kunna avgränsa oss från det och resa vattentäta skott mellan den och oss själva. Men ondskan, visar Sereny, är i själva verket ett flyktigt och svårfångat ting som snarare bor i små, små förskjutningar av handlingar och tankesätt, i det rutinmässiga rättfärdigandet av oss själva, i det lättsinniga i att skjuta ifrån sig ansvar och därmed skuld – på något annan.

Hans Villius var docenten som blev folkbildare och lyckades så till den milda grad att jag har svårt att tänka mig något historiskt skeende överhuvudtaget som inte ackompanjeras av hans berättarröst: ”Året var 1836….” och så vidare. Jag tror jag delar detta förhållande till Villius med generationer av svenska skolelever. För en historiker måste han naturligtvis vara en förebild. Den så kallade ”tredje uppgiften” som historiker har (den första är att forska och den andra att undervisa) hade han gjort till sin första. Vi är många som har anledning att vara tacksamma för det.

Sommarläsningen 2012

Publicerat juni 18, 2012 av annasara under Om andra böcker

Sommarläsningen är här och reglerna är enkla: 1) Böckerna ska vara av toppklass. 2) Man läser bara sådant man har lust till och 3) försummade tegelstenar kan nu få sin rättmätiga revansch. I år gäller följande författare:

Dorothy Sayers: så många av hennes böcker som önskas. Det finns inget mål och ingen gräns.

Haruki Murakami: 1Q84. Till semesterveckorna. Då ska jag helt och hållet låta mig slukas av Murakamiland.

Förutom dessa två bör en sommar också innehålla åtminstone en rysk klassiker med överbefolkat persongalleri och jag har fortfarande inte (skam!) läst Brott och straff. Fjodor Dostojevskij – blir det du och jag i sommar?

Eventuellt kan han hotas av en brittisk tegelstensklassiker med överbefolkat persongalleri, nämligen George Eliots Middlemarch.

Jag längtar dessutom efter att läsa biografier. Helst tjocka och helst om människor man knappt hade en aning om att de existerade. Riktigt bra biografier kan öppna upp hela nya kontinenter. Men jag kommer just nu inte på någon. Kanske någon har förslag?

Något att fundera på är för övrigt om jag under sommaren behöver ta hänsyn till mina inkvoterade moderna män eller inte. Räcker i så fall Murakami som alibi? Annars står Per Olov Enquist i kulisserna redo att rycka in. Om jag inte behöver ta hänsyn till någon eller något ger jag blanka katten i Enquist och kommer utöver Murakami läsa döda, kvinnliga författare av hjärtans lust hela sommaren.

Om någon förresten undrar varför jag envisas med att lista min planerade sommarläsning år efter år är det för att jag längtar efter sommarläsning hela året. Om sommaren säger man hejdå teoretisk litteratur! Hejdå alla avhandlingar skriven på styltig akademiska! Hejdå usla men lättsmälta böcker man läser halvsovande innan läggdags för att man inte orkar med något bättre. Och välkomna alla ljuvliga, välskrivna, provocerande, glasklara, rysande bra skönlitterära mästerverk. Nu har jag äntligen tid för er!

Flottigt boktips!

Publicerat juni 15, 2012 av annasara under Böcker om historia, Flottan under stormaktstiden

Det är lätt hänt att man tänker på flottan endast som sjöslag och dundrande kanoner. Men det verkligt spännande är ju egentligen inte dessa små, sällsynta utbrott av dramatik, det verkligt spännande är hur man överhuvudtaget fick en sådan jätteorganisation som flottan att fungera. De krav som flottan ställde på produktion av både mat och materiel är närmast obegripliga. 1790 utrustades till exempel skeppet Wasa med 59 000 kilo bröd, 13 000 liter öl och omkring 14 500 liter brännvin. Ett enda skepp. Hur det förmoderna samhället lyckades producera de enorma mängder mat och dricka som behövdes för att hålla en stående flotta är knappt fattbart.

Om hur den militära organisationens krav och ordning påverkade örlogsstaden Karlskrona med omnejd handlar boken Pest, produktion och politisk kultur av Karl Bergman. Om man som jag är intresserad av hur en militär ordning influerat och – i vissa stycken – format det civila samhället är det här en utmärkt bok. Amiralitetet har i tre delstudier att handskas med relationen mellan militär verksamhet och borgerskap, försörjningen av flottan samt hur man skulle klara av den pestepidemi som härjade i Europa och nådde Karlskrona mitt under brinnande krig året 1710. Som alltid fastnar jag för vardagens små detaljer. I synnerhet från de avsnitt som handlar om pestepidemin. Som när major Psilander i januari 1711 anmälde att alla åtta alnars brädor till (begravnings)kistor tagit slut och att man nu måste använda brädor som var 10 alnar istället. Eller änkan som reser till sin döda makes skepp för att ordna upp hans affärer och de döende båtsmännen vars kläder och lakan inte bränns så som reglementet föreskriver utan används igen eller säljs. Den tidigmoderna tiden är på det viset fullständigt obarmhärtig på samma sätt som livet i dagens fattiga och katastrofdrabbade områden är obarmhärtigt. Mitt i katastrofen måste man först och främst fokusera på de praktiska omständigheterna. Något annat finns det knappast tid till. Vilket inte innebär att den känslomässiga dimensionen inte finns. Den tar sig bara, i denna tidiga 1700-tals värld, för oss ofta ganska främmande uttryck. Som att liken behålls i husen i över en vecka eftersom man vill att de ska begravas ordentligt – inte bli stjälpta i jorden på någon pestkyrkogård utan ceremonier. Man kan undra hur det var att bo i det hus där de döda hann bli fler än de levande. Att fortsätta vardagen på det viset man var tvungen att göra bland de likstela kropparna av människor man älskat. Att alla inte fann sig i sitt öde framgår av löjtnant Falcks agerande. Om hans utegångsförbud inte upphävdes så att han kunde lämna det hus där hans hustru och hans tre barn dött hotade han med att bli sin egen självmördare. Karl Bergman är definitivt någonting på spåren i denna korsväg mellan militär ordning och livets och dödens kaos.