Den senaste veckan har två viktiga och säreget lysande röster tystnat. Gitta Sereny som med oförskräckt beslutsamhet alltid närmat sig de svåraste frågorna och Hans Villius vars karaktäristiska kalmaritska blivit själva sinnebilden för historiska populärvetenskapliga dokumentärer.

Gitta Serenys Albert Speer och sanningen är en av dessa böcker som förblir levande och nära trots att det var många år sedan jag läste den. Hur hon vände och vred på ondska och skuld så noggrant och detaljerat utan att väja för något – och ändå delvis tvingades lämna läsaren utan några färdiga svar. Det är modigt. I synnerhet i tider då det ständigt ropas efter färdiga förklaringar. Ondska måste vara något som går att definiera och lära sig att känna igen, för att vi sedan ska kunna avgränsa oss från det och resa vattentäta skott mellan den och oss själva. Men ondskan, visar Sereny, är i själva verket ett flyktigt och svårfångat ting som snarare bor i små, små förskjutningar av handlingar och tankesätt, i det rutinmässiga rättfärdigandet av oss själva, i det lättsinniga i att skjuta ifrån sig ansvar och därmed skuld – på något annan.

Hans Villius var docenten som blev folkbildare och lyckades så till den milda grad att jag har svårt att tänka mig något historiskt skeende överhuvudtaget som inte ackompanjeras av hans berättarröst: ”Året var 1836….” och så vidare. Jag tror jag delar detta förhållande till Villius med generationer av svenska skolelever. För en historiker måste han naturligtvis vara en förebild. Den så kallade ”tredje uppgiften” som historiker har (den första är att forska och den andra att undervisa) hade han gjort till sin första. Vi är många som har anledning att vara tacksamma för det.