Det är lätt hänt att man tänker på flottan endast som sjöslag och dundrande kanoner. Men det verkligt spännande är ju egentligen inte dessa små, sällsynta utbrott av dramatik, det verkligt spännande är hur man överhuvudtaget fick en sådan jätteorganisation som flottan att fungera. De krav som flottan ställde på produktion av både mat och materiel är närmast obegripliga. 1790 utrustades till exempel skeppet Wasa med 59 000 kilo bröd, 13 000 liter öl och omkring 14 500 liter brännvin. Ett enda skepp. Hur det förmoderna samhället lyckades producera de enorma mängder mat och dricka som behövdes för att hålla en stående flotta är knappt fattbart.

Om hur den militära organisationens krav och ordning påverkade örlogsstaden Karlskrona med omnejd handlar boken Pest, produktion och politisk kultur av Karl Bergman. Om man som jag är intresserad av hur en militär ordning influerat och – i vissa stycken – format det civila samhället är det här en utmärkt bok. Amiralitetet har i tre delstudier att handskas med relationen mellan militär verksamhet och borgerskap, försörjningen av flottan samt hur man skulle klara av den pestepidemi som härjade i Europa och nådde Karlskrona mitt under brinnande krig året 1710. Som alltid fastnar jag för vardagens små detaljer. I synnerhet  från de avsnitt som handlar om pestepidemin. Som när major Psilander i januari 1711 anmälde att alla åtta alnars brädor till (begravnings)kistor tagit slut och att man nu måste använda brädor som var 10 alnar istället.  Eller änkan som reser till sin döda makes skepp för att ordna upp hans affärer och de döende båtsmännen vars kläder och lakan inte bränns så som reglementet föreskriver utan används igen eller säljs. Den tidigmoderna tiden är på det viset fullständigt obarmhärtig på samma sätt som livet i dagens fattiga och katastrofdrabbade områden är obarmhärtigt. Mitt i katastrofen måste man först och främst fokusera på de praktiska omständigheterna. Något annat finns det knappast tid till. Vilket inte innebär att den känslomässiga dimensionen inte finns. Den tar sig bara, i denna tidiga 1700-tals värld, för oss ofta ganska främmande uttryck. Som att liken behålls i husen i över en vecka eftersom man vill att de ska begravas ordentligt – inte bli stjälpta i jorden på någon pestkyrkogård utan ceremonier. Man kan undra hur det var att bo i det hus där de döda hann bli fler än de levande. Att fortsätta vardagen på det viset man var tvungen att göra bland de likstela kropparna av människor man älskat. Att alla inte fann sig i sitt öde framgår av löjtnant Falcks agerande. Om hans utegångsförbud inte upphävdes så att han kunde lämna det hus där hans hustru och hans tre barn dött hotade han med att bli sin egen självmördare. Karl Bergman är definitivt någonting på spåren i denna korsväg mellan militär ordning och livets och dödens kaos.